Farväl till idéerna?

Likafullt har kongressen bekräftat att starka krafter drömmer om en återgång till 1970-talet, decenniet då svallvågorna från 1968 drev partiet långt åt vänster och då löntagarfonderna bidrog till två socialdemokratiska valnederlag.

Dessa interna krafter har numera en extern allierad: Vänsterpartiet.

Den ideologiska vilsenheten griper samtidigt omkring sig. I flera böcker som gavs ut inför kongressen har mer eller mindre namnkunniga socialdemokrater efterlyst en idédebatt. Mest spännande är antologin Den grå vågen, där Aftonbladets stjärnskott Katrine Kielos, bokens redaktör, sammanfattar läget: ”Socialdemokratin håller på att förlora en gammal identitet, men utan att ha hittat eller utvecklat en ny.”

Det är sant.

Men när Kielos avfärdar en ideologisk förnyelse som i någon mån baseras på lärdomar från det förflutna – hon vill inte att partiet ”fjäskar för sin egen historia” – är det svårare att hålla med.

Inget annat svenskt politiskt parti har ett så särpräglat idéarv som Socialdemokraterna. Det beror inte på 1970-talets re­gleringsoffensiv, utan på en ideologisk process som under mellankrigstiden anpassade de socialistiska teorierna till den praktiska verkligheten; man kan tala om den framgångsrika socialdemokratins formativa skede.

Per Albin Hansson åberopade 1928 den mäktiga metaforen om folkhemmet. Men i strikt ideologisk mening var det tre andra socialdemokrater som transformerade politiken: Nils Karleby, Rickard Sandler och Ernst Wigforss.

De åberopas allt mer sällan, vilket delvis kan förklara dagens vilsenhet. Och det framstår som symptomatiskt för denna historielöshet att Arbetarrörelsens arkiv, en fantastisk och för forskningen oundgänglig institution, saknar medel för att ta emot nytt material.

Karleby, Sandler och Wigforss erbjuder naturligtvis inga konkreta svar på frågor om globalisering, finanskris och klimat. Däremot kan de fungera som ett slags orienteringsljus för en demokratisk och reformistisk socialism som återigen måste förnya sig.

Därför är det stimulerande att ta del av en genomtänkt uppsats som Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen, har författat inom ramen för det socialdemokratiska idéprojektet Agenda 2020: Socialdemokratin och den globala kapitalismen. Bengtsson blickar framåt och inventerar den aktuella litteraturen, men han tar spjärn mot historien och i synnerhet mot Karleby, död sedan 1926. Förhoppningsvis kan det bidra till ett ökat intresse för partiets rika idéarv.

I den briljanta trion Karleby, Sandler och Wigforss är det den sistnämnde, finansminister under nästan tjugo år, som har starkast lyskraft idag. Inspirerad av John Maynard Keynes och Stockholmsskolan snarare än av Karl Marx svarade Wigforss för en banbrytande omläggning av den ekonomiska politiken på 1930-talet. Karleby och Sandler är mer undanskymda, men framstår som minst lika viktiga. Karleby, skriftställare och teoretiker, dog i TBC några månader före sin 34-årsdag. Folkbildaren Sandler – kortvarig statsminister 1925–1926 och utrikesminister under större delen av 1930-talet – lämnade regeringen 1939 och återkom aldrig.

Sandler och Karleby samarbetade i Socialiseringsnämnden, en märklig och långvarig utredning som tillsattes 1920; Sandler var nämndens förste ordförande, Karleby dess förste sekreterare. Deras idéer kännetecknas av två huvuddrag, som haft svårt att göra sig gällande hos en sentida – och mer självbelåten – socialdemokrati:

Dels en resultatinriktad reformism, öppen för nya impulser, lika säker på att samhället kan förbättras med hjälp av politik som osäker på om politiska lösningar alltid är lämpligast.

Dels en stark frihetslidelse som betonar att den demokratiska socialismens mål är mänsklig frigörelse, inte bestämda modeller och system.

Hösten 1925 höll Rickard Sandler ett magnifikt tal i Lund som uppmärksammades främst därför att han tog avstånd från tanken på att en socialistisk produktionsordning skulle kunna införas via parlamentariska beslut. Men talets vackraste passage var när Sandler frågade om människan, efter demokratins genombrott, var på väg att bli ”allt mer individ eller allt mer samhällsvarelse” och sedan svarade:

”Det behöver icke föreligga ett antingen eller. Utvecklingens lag kan ligga i ett både-och … Mellan det individuella och det sociala fortgår brottningen, de bägge brottarna stärka därunder sina krafter och förbli obesegrade.”

Det är en oöverträffad bild av balansen mellan individ och kollektiv, egenintresse och solidaritet.

Denna grundhållning återkom när Sandler 1936 satte punkt för Socialiseringsnämnden genom att på egen hand sammanställa ett elegant principbetänkande, där han tillbakavisade en total socialisering. För Sandler handlade socialism om att successivt förbättra samhället. Han ställde upp ett antal normer för ett sådant bättre samhälle, men konstaterade:

”Normerna äro inbördes motstridiga. Välstånd och trygghet, framsteg och frihet kunna råka i konflikt. Än sen, skola de därför beskäras efter linjal? Den logiska ’bristen’ är ohjälplig. Normerna äro sådana de äro, emedan människan är sådan hon är.”

Människan är med andra ord viktigare än systemen.

Nils Karleby, som inledde sin bana som typograflärling i Helsingborg, var fullt medveten om att hans tid var utmätt när han påbörjade arbetet med Socialismen inför verkligheten, ett verk som publicerades strax efter hans död och som influerat socialdemokrater från Tage Erlander till Ingvar Carlsson. Boken gör än idag ett starkt och omtumlande intryck.

Karleby var en svuren fiende till Zeth Höglund och socialdemokratins vänsterfalang och genomskådade bolsjevikernas despotiska avsikter revolutionsåret 1917, då partiet sprängdes. Han var också, liksom Sandler, en passionerad anhängare av frihandel. Men framför allt:

I Karlebys föreställningsvärld existerade inga perfekta, heltäckande lösningar, inga utopiska mål. I bokens sammanfattande avslutning skrev han: ”Inget uniformt samhälle. Ingen absolut fullkomlighet … vi veta ej vad resultatet till slut bli av det vi skapa.”

Socialisten Karleby accepterade många av kapitalismens mekanismer som ekonomiskt nödvändiga: risk, konkurrens, fri prisbildning – och vinst. Särskilt de som vid veckans S-kongress har ifrågasatt vinstintresset och fnyst åt privat företagande borde begrunda Karlebys resonemang:

”Det finns ingen större anledning förmoda, att skomakaren lagar eller skofabriksarbetaren gör skor åt allmänheten av intresse för dess välgång. Hans intresse riktar sig på den betalning han kan vinna … I denna mening är allt förvärvsarbete en ’produktion för profit’. Det är en ensidig och vilseledande generalisering att göra den människa, som driver självständig rörelse, till en mera utpräglad bärare av ett föraktligt och all annan hänsyn uteslutande vinstbegär än andra människor.”

Karlebys socialism byggde på att kapitalismen, eller marknaden, skulle omgärdas av omfördelande regler och institutioner: ”fri prisbildning, på såväl produktionsfaktorer som produkter” i kombination med ”korrigering i köpkraftens fördelning genom offentliga och organisatoriska ingripanden”.

Mot bakgrund av finanskrisen skriver Håkan A Bengtsson i sin uppsats om behovet av ”en ny inbäddning” av kapitalismens finansiella system för att det skall kunna ”understödja inte bara maximal avkastning på kort sikt utan också ekonomisk utveckling och entreprenörskap i den reala ekonomin på lång sikt”. En ”inbäddning” för att motverka excesser, rovdrift och bubblor – utan att fördenskull knäcka marknadsekonomins drivkrafter. Karleby i modern tappning.

Arvet lever alltså ännu. Åtminstone på vissa håll.

Frågan är bara hur det skall kunna överleva i längden när Mona Sahlin har bundit sig för regeringssamverkan med ett parti som präglas av antireformism, doktrinär socialism och ett än idag problematiskt förhållande till demokratiska principer.

MER ATT LÄSA: Den grå vågen. Tankar om en ny socialdemokrati (Hjalmarson & Högberg) red. Katrine Kielos. Socialdemokratin och den globala kapitalismen (www.socialdemokraterna.se) av Håkan A Bengtsson. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter (SOU 1936:7). Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik (Tiden) av Nils Karleby.