Han som höll sig lugn

Vissa ögonblick graveras in i minnet. Som november 1989. Det var – och lär förbli – den mest omtumlande perioden i mitt publicistiska liv. Hur marginella mina iakttagelser än var i detta väldiga händelseförlopp känner jag fortfarande tacksamhet över att på nära håll ha fått uppleva det otroliga.

I morgon, den 9 november, är det tjugo år sedan Berlinmuren föll.

Denna historiska afton 1989 började för min del med Delbert McClinton.

Sångaren från Lubbock – ja, Buddy Hollys hemstad i Texas – hade just spelat färdigt på Mejeriet i Lund och vi satte oss i bilen för att köra tillbaka till Malmö. Då pep det i den tegelstensliknande mobiltelefon som jag nyligen utrustats med. Det var Lars Nord, då min närmaste medarbetare, numera medie­professor vid Mittuniversitetet:

”Du, det händer himla konstiga saker i Berlin.”

Det ”himla konstiga” var att Günter Schabowski, talesman för DDR:s politbyrå, hade hållit presskonferens angående nya utreseregler för östtyskar. Schabowski var bristfälligt informerad och när han fick frågan vid vilken tidpunkt bestämmelserna skulle börja gälla svarade han, lite trevande:

”Såvitt jag förstår ... eh ... omedelbart.”

Presskonferensen sändes i TV och genast började människor bege sig mot gränsövergångarna vid Berlinmuren. De förvirrade vakterna visste varken ut eller in, men folkmassorna växte och trycket blev till sist så stort att Harald Jäger, den modige chefen för gränsposteringen vid Bornholmer Strasse, bestämde sig för att lyfta bommen. De andra övergångarna följde exemplet.

Tiotusentals östtyskar strömmade in i Västberlin. Vilda glädjescener utspelade sig.

Händelserna den 9 november 1989 var inte ensamt avgörande. Östeuropas definitiva befrielse hade startat i Polen i juni samma år, då Solidaritet vann valet, och sedan fortsatt med att Ungern klippte upp taggtråden vid gränsen mot Österrike. Efter Berlin rullade vågen vidare in över Tjeckoslovakien för att slutligen, på juldagen, nå sin blodiga kulmen i Rumänien med avrättningen av diktatorn Nicolae Ceasescu och hans hustru Elena.

Men som symbol för befrielsen överträffar Murens fall allting annat.

Några dagar senare begav jag mig till Berlin och möttes av makalösa scener. Horder av människor vällde ut genom öppningarna i Muren, som hunnit bli hårt åtgången av uppdämd folklig vrede och företagsamma souvenirjägare. Vid gräns­övergången Checkpoint Charlie i den amerikanska sektorn hade någon klottrat med jättebokstäver: Charlie’s retired, Charlie har gått i pension.

Jag bläddrar i gulnade lägg och hittar min första text från Berlin:

”Några hundra meter ned står en välklädd svart amerikan och bankar på betongen med en rejäl hammare. Han har fyllt en plastkasse med små cementstycken och arbetar sig målmedvetet inåt, förbi armeringsjärnen. Hålet är så stort att det går att sticka genom armen och vinka till folkpoliserna på andra sidan.

’Här’, säger han och räcker mig hammaren, ’prova själv. Slå loss några bitar så att du kan berätta för dem där hemma att du hjälpte till att riva eländet.’

Självfallet är det omöjligt att motstå erbjudandet.”

Murbitarna, märkligt porösa, ligger idag i bokhyllan, bredvid några stenar från en helt annan plats som också symboliserar frihetens triumf över tyranniet: Omaha Beach.

En hel del av det jag läser bland alla klipp från 1989 gör fortfarande ett starkt och levande intryck. Två kollegor från Sydsvenskan, reportern Erik Magnusson och fotografen Hans Johnsson, var i Prag under de enorma demonstrationerna kring månadsskiftet november-december. Deras texter och bilder därifrån står sig än idag som skolexempel på god utrikesrapportering.

Annat känns oerhört föråldrat.

Den 11 november 1989 skrev jag en helsidesledare i Sydsvenskan under den Kennedyinspirerade rubriken ”Låt dem komma till Berlin”. Ordmassorna genomsyrades av glädje, men där fanns också ett stråk av nervositet:

”I förlängningen avtecknar sig här en utveckling, där ett enat Tyskland med 80 miljoner invånare, en ekonomisk supermakt, fyller ut det vakuum som uppstår när öststatssocialismen rämnar.”

Tyskskräcken satt djupt i min femtiotalistgeneration. Vi var formade av föräldrarnas berättelser om hotet från Nazityskland och av filmer och serier där tyskar mest sprang omkring och skrek ”Achtung, Engländer!”

Jag minns särskilt en amerikansk skämtteckning. En jättelik fet baby med ordet Tyskland ritat på magen sitter och stirrar på en badboll som liknar en jordglob. En tankebubbla hänger över huvudet: ”Baby wants Czechoslovakia”.

Dessa onda aningar var, visade det sig, helt obefogade. Tyskland är återförenat sedan 1990, stabilt demokratiskt och inbäddat i EU:s och Natos strukturer.

Men tiden närmast efter Murens fall var det inte enbart perifera journalister som kände oro. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, Frankrikes president François Mitterrand och Sovjetledaren Michail Gorbatjov var benhårt emot ett tyskt enande. Den sistnämnde befarade mest av allt att ett sådant Tyskland skulle ingå i Nato. Samtidigt, från tysk sida, pressade förbundskansler Helmut Kohl på för en snabb återförening.

Läget var ytterst prekärt och måste hanteras på ett sådant sätt att Michail Gorbatjovs ställning inte underminerades. Gorbatjov sade varnande till Mitterrand att om Tyskland återförenades så skulle en sovjetisk marskalk ta över i Kreml inom sex månader.

Gorbatjov var otvivelaktigt en av dramats hjältar; det var hans reformpolitik, glasnost och perestrojka, som möjliggjorde befrielsen. Men den störste hjälten, i politisk och diplomatisk mening, var mannen som behöll sitt lugn:

George Herbert Walker Bush, USA:s president.

Bush senior var, till skillnad från sin äldste son vid ett senare tillfälle, rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Han var unikt meriterad för de utmaningar som väntade: före detta FN-ambassadör, sändebud i Kina, CIA-chef och under åtta år vicepresident under Ronald Reagan, som instinktivt hade förstått att Gorbatjov menade allvar med sina öppningar mot väst.

Bush, dekorerad veteran från andra världskriget, betraktade Västtyskland som en pålitlig och mogen demokrati och ansåg från första stund att en återförening var önskvärd och att det nu fanns ett gyllene tillfälle att få bort de sovjetiska trupperna från Öst- och Centraleuropa. Men han förstod också att dessa mål bara kunde nås om Gorbatjov fungerade som hans partner. Alltså gällde det för Bush att leda processen utan att provocera Gorbatjov. Med en kombination av kall beslutsamhet och fingerfärdighet fick Bush precis som han ville. Men framför allt: han bannlyste varje tendens till skadeglädje.

Redan den 9 november kritiserades Bush för att han inte visade någon större entusiasm över Murens fall. Han smet undan med en axelryckning: ”Jag är ingen särskilt känslosam kille.”

Mindre än en månad senare mötte han Gorbatjov på Malta. Där förklarade Bush för den bekymrade Sovjetledaren att ”min administration kommer att undvika att göra någonting som kan skada er internationella position”. Gorbatjov svarade: ”Jag välkomnar era ord ... de är viktiga för mig.”

Motsättningarna i återföreningsfrågan löste Bush elegant genom de så kallade två-plus-fyra-samtalen: Väst- och Östtyskland plus andra världskrigets segrarmakter. Alla fick vara med, men det var Bush som kontrollerade dagordningen.

När de båda ledarna träffades i Washington i maj 1990 hade den amerikanske presidenten vunnit Gorbatjovs totala förtroende. Under överläggningarna i Vita huset åberopade Bush Helsingforsavtalet och varje lands rätt att ingå allianser. Det borde gälla även ett återförenat Tyskland, tillade han. Nato eller inte Nato var tyskarnas eget beslut och om de ville stå utanför så skulle USA respektera det. Han frågade om Gorbatjov höll med. Denne svarade: ”Jag håller med.”

Saken var klar. Tyskland skulle återförenas och själv välja säkerhetspolitisk väg. Ett nytt Europa föddes – med en amerikan i rollen som barnmorska.

Jag hade förstås ingen aning om något av detta när jag den 9 november 1989 stod på Mejeriet och gungade i takt med musiken. Delbert McClinton rev av sitt röjigaste nummer och jag tänkte inte för en sekund på att låtens namn antog en alldeles speciell betydelse just denna kväll. Visst svepte förändringens vindar över Europas skuggsida. Men att Muren skulle falla?

Maybe Someday Baby.

Sedan ringde Lars Nord.