Per T Ohlsson: Följ med till Vellinge

Stormen över Vellinge har bedarrat. Åtminstone för den här gången. Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) har tvingats backa från sina första uttalanden om det transitboende för trettio ensamkommande flyktingbarn som Malmö kommun har låtit öppna i Hököpinge.

Ljungman rasade till en början mot ”denna strida ström av tonårspojkar” och lovade att ”undersöka vilka möjligheter vi har för att stoppa denna cirkus”. Han blev, med rätta, hårt åtgången av en lång rad partivänner med regionrådet Pia Kinhult i spetsen. Uppståndelsen verkar rent av ha lett till en begynnande omprövning hos Vellingemoderaterna i flyktingfrågan.

Man kan ha synpunkter på Malmö stads brådstörtade agerande och på de uppenbara bristerna i systemet för mottagande av flyktingbarn. Man bör också akta sig för att dra alla Vellingebor över en kam. En opinionsmätning från GFK visade häromdagen att 58 procent av invånarna anser att kommunen bör ta emot flyktingar (Sydsvenskan 18/11).

Men några fundamentala frågor återstår:

Varför är det som det är i Vellinge?

Hur kan det komma sig att ledningen i en av Sveriges allra rikaste kommuner – omvald gång på gång – har sagt blankt nej till flyktingar under ett kvartssekel?

Varifrån kommer den människosyn och de attityder som på kvällen den 10 november fick en mexitegelmobb i Hököpinge att med förfärande argument protestera mot ett tillfälligt boende för traumatiserade barn från Afghanistan och Somalia?

Det är omöjligt att förhålla sig till Vellinge utan att samtidigt förhålla sig till Göran Holm, som i nästan tre decennier har varit kommunens starke man. Sedan några år tillbaka är Lars-Ingvar Ljungman Vellinges politiska frontfigur, men Holm är fortfarande högst involverad. Han är kommunalråd, ordförande för kommunfullmäktige och ”borgmästare”.

Lars-Ingvar Ljungman är liksom Vellinges Dmitrij Medvedev och Göran Holm är Vladimir Putin.

Mer än någon annan har den egensinnige och – det skall erkännas – politiskt sluge Holm definierat bilden av Vellinge. Han är omåttligt populär och det är tack vare honom som Vellinge är landets ”blåaste” kommun: i valet 2006 kammade Moderaterna hem nästan 70 procent av rösterna. Hur han tänker och resonerar säger något om källorna till de stämningar som bröt fram i Hököpinge.

För snart tjugo år sedan, när Göran Holm just hade etablerat sig som en av Sveriges mest uppmärksammade kommunpolitiker, begav sig en reporter från SR-programmet Kanalen till Vellinge. Det resulterade i ett märkligt och avslöjande reportage – med ett och annat inslag av ofrivillig komik – som sändes den 22 augusti 1990.

Följ med på en talande resa genom Vellinge i sällskap med Göran Holm.

En resa rakt in i maktbegärets, pengafixeringens och den dryga småborgerlighetens mest inkrökta vrår.

Kommunalrådet orerar med hög röst när han rattar sin Audi:

”Jag är Sveriges högst betalda kommunalråd. Det är jag fruktansvärt stolt över. Min fritid är till salu för de pengarna och vill man inte betala mig de pengarna så får jag söka mig ett annat jobb. Det är så det fungerar. Man får ju aldrig förglömma att detta är ett företag som omsätter 650 miljoner kronor och har 2 100 anställda.”

Göran Holm vill bjuda reportern på kaffe och ringer sin fru från bilen. Det hörs när hustrun svarar:

Holm: ”Hej. Kan du ha kaffet klart någon gång mellan tio och elva?”
Hustrun: ”Oj. Tio och elva, jag skulle ha kört ... du sade nio ...”
Holm: ”Ja, men det blir mellan tio och elva nu. Bra. Hej.”
Reportern: ”Tur du har en fru som ställer upp.”
Holm: ”Jag betecknar alltid ett äktenskap som ett teamwork.”

Därefter redogör Holm för sin politiska stil:

”Om jag skall vara mycket självkritisk, vilket jag ofta är, så vet jag att jag tycker om att fatta beslut och fatta beslut snabbt och jag tycker om att vara den som har rätt när besluten fattas.”

Flotta villor passerar revy och reportern undrar vad de kostar.

Holm: ”Ah, två miljoner hoppas jag att de får ut som bor här.”
Reportern: ”Hoppas du?”
Holm: ”Ja, jag tycker att har man haft förmånen att ha fått ett hus som ligger mellan Skanör och Falsterbo, väster om Falsterbovägen mot Kärleksstigen till, så tycker jag man är värd två miljoner kronor för att ha ett sådant hus.”
Reportern: ”Alla kan ju inte få ett sådant hus. Man måste ju ha pengar.”
Holm: ”Nä, det är som med allting. Det är inte alla som kan gå till Kebnekaises topp och därför asfalterar man inte vägen dit, va.”

Så blir det dags att svänga förbi en av kommunens golfbanor.

Holm: ”Nu kommer vi ner till Falsterbo golfklubb som jag tycker är en av Sveriges absolut vackraste golfklubbar ... Vi kör nu ut över golfbanan. Det är ofta en uppfattning att man inte får passera den men där finns så att säga inget hinder för det.”
Reportern: ”Men det stod en skylt att man inte fick passera här.”

Holm: ”Inte med bil som vi gör nu, va. Men det är ju en förmån som jag har som kommunstyrelsens ordförande att få lov att göra det.”

Efter ett tag kommer samtalet in på flyktingar.

Holm: ”Vi är på vår sida på intet sätt flyktingfientliga. Vi tycker bara att där finns en grundidé. Människor skall ha rätt till arbete. Och så länge som inte staten i sin flyktingmottagning ger flyktingarna rätt till arbete så har vi sagt det att den dagen som staten hittar ett system för flyktingmottagning som gör att de garanteras rätten till arbete, den dagen kommer vi att vara en av de bästa kommunerna i Sverige på flyktingmottagning.”
Reportern: ”Varför blir ni här inte kallade för rasister som i Sjöbo?”

Holm: ”Det är ju helt enkelt därför att vi inte är det. Jag tycker att vi skall ha människors frihet att flytta var som helst. Det ligger i den internationella tanken att vill någon från Libanon flytta till Sverige så skall de ha rätt att göra det, finna bostad och finna arbete och försörja sig och sin familj här och vill någon utav oss flytta till Libanon så skall vi ha rätt att göra det. Där ligger alltså en helt internationell tanke bakom det. Jag tror att det är få kommuner som har så många vittberesta invånare som vi har i Vellinge kommun och man har samma åsikt.”

Göran Holm berättar också om sin stora seger. Han hade lett en framgångsrik kampanj för att stoppa Saabs planer på att hämta sand utanför Falsterbo. Sanden skulle fylla ut hamnbassängen vid Saabs bilfabrik på Kockumsområdet i Malmö. Holm talar om fyra fiender:

”Det var ju Malmö kommun, Saab, myndigheterna och domstolarna och vi lade upp helt enkelt en krigsplan mot var och en utav de här som vi betecknade som fienderna och sedan spelade vi ut korten efter hand och vi behöll det massmediala intresset för den här frågan i fyra månader, vilket är unikt i Sverige, där det är styckmördare i två veckor och flyktingar i två veckor och något annat i tre veckor.”

Bilfärden går vidare.
Reportern: ”Det är väldigt småborgerligt här.”
Holm: ”Ja, det tackar jag för.”
Reportern: ”Du gillar det, ja.”
Holm: ”Ja, jag tycker att småborgerligheten, det är ingenting att förakta. Här finns ett stort kulturintresse, här finns ett stort intresse för sin bygd som kommer av småborgerligheten.”
Reportern: ”Hur skulle du vilja beskriva småborgerligheten?”
Holm: ” Ja, det är att man sköter sig. Att man håller rent utanför sitt hus och såväl utanför som innanför och att man är hela tiden medveten om det sociala trycket som finns på en att sköta sig. Och det tror jag håller väldigt många människor uppe.”

Livskvalitet är bland det viktigaste för Vellingeborna, säger Göran Holm och förklarar själv begreppets innebörd:

”Livskvalitet är ju så mycket, va. Jag vet en dag för jag tror det är två år sedan så började jag morgonen med en underbar ritt i augusti över stubbåkrarna på min store häst där han fick gå fullt ös och tårarna rann, va, och duschen och frukosten var helt underbar. Efter det hade jag en förhandling med Vägverket, där jag tyckte jag lyckades väl, till och med mycket väl, ekonomiskt för Vellinge kommuns räkning. På kvällen åkte jag till en god vän eftersom rådjursjakten hade börjat och den jakten kröntes utav framgång och efteråt så åt vi en alldeles superb nattsupé vid elvatiden och jag var i säng klockan halv ett eller halv två någonting. En helt fantastisk dag, fylld utav livskvalitet.”

Slutligen kommer de fram till Göran Holms hem och möter hans hästar. Här kulminerar reportaget i följande dialog:
Reportern: ”Du, det var en rejäl sak det här.”
Holm: ”Ja, han är stor, han är en och åttio här uppe.”
Reportern: ”Det är inte så många hästar i Sverige som är så höga.”
Holm: ”Nä, det är ytterst få faktiskt, jag tror en sex, sju stycken.”
Reportern: ”Du tycker om att rida på höga hästar?”
Holm: ”Ja, det är en viss känsla att se ner på de andra.”
Ridå.