Europa i marginalen

Möjligen ser presidenten fram emot resan som en kort paus från bekymren på hemmaplan. Striden om sjukvårdsreformen och tvåsiffriga arbetslöshetstal i finanskrisens spår har fått Obamas tidigare skyhöga popularitetssiffror att störtdyka. Men i Europa väcker han fortfarande entusiasm, vilket säkerligen bidrog till den norska Nobelkommitténs märkliga och aningen förhastade beslut att utse honom till fredspristagare.

Annars har Europa ingen hög prioritet för Barack Obama. Han har visserligen varit här flera gånger sedan han installerades i januari; det var till exempel i Prag som han presenterade sin vision om en kärnvapenfri värld. Men vad som framför allt har noterats är de tillfällen då Obama inte har rest till Europa.

Han var inte i Gdansk den 1 september när en lång rad ledare samlades för att högtidlighålla sjuttioårsminnet av Nazitysklands anfall mot Polen och andra världskrigets utbrott. USA drogs förvisso inte in i kriget förrän i december 1941, men med tanke på landets materiella och militära insats var presidentens frånvaro anmärkningsvärd.

Obama var inte i Berlin den 9 november, på tjugoårsdagen av Berlinmurens fall, den händelse som symboliserar demokratins seger över Sovjetkommunismen i det kalla kriget, en seger som hade varit omöjlig utan USA.

Obamaadministrationen verkar inte hysa något större intresse för de gemensamma erfarenheter som knyter samman USA och Europa och kunskaperna om Europas historia tycks ganska begränsade i Vita huset. På något annat sätt kan man inte förklara den bestörtning som presidenten framkallade i Polen den 17 september.

Den dagen meddelade han att USA skrinlagt sina planer på att basera ett missilförsvar, BMD, i Polen och Tjeckien. Systemet, tämligen begränsat till sin omfattning, var riktat mot ”skurkstater” som utvecklar långdistansmissiler, främst Iran och Nordkorea. Men Ryssland kände sig provocerat och Obamas beslut var ett led i hans ansträngningar att ”återstarta” de rysk-amerikanska relationerna. Obama behöver Rysslands stöd i försöken att hindra Iran från att skaffa sig kärnvapen.

Det kan diskuteras huruvida missilförsvaret var motiverat. Men valet av den 17 september som datum för Obamas tillkännagivande var en diplomatisk miss: det råkade vara sjuttioårsdagen av Sovjetarméns inmarsch i östra Polen i enlighet med Adolf Hitlers och Josef Stalins djävulspakt.

Polen och andra postkommunistiska länder i Öst- och Centraleuropa är starkt proamerikanska efter USA:s bestämda hållning under det kalla kriget. Men det kan vara på väg att förändras.

Redan i somras, i samband med Obamas besök i Moskva, skrev ett antal framträdande öst- och centraleuropéer ett öppet brev till presidenten där de varnade för ett revanschistiskt Ryssland och för ett sviktande folkligt stöd för USA. Bland undertecknarna fanns Polens Lech Walesa och Tjeckiens Vaclav Havel.

Även i Västeuropa märks en tilltagande irritation över vad som uppfattas som amerikansk likgiltighet.

Frankrike har, för ovanlighetens skull, en president som är varm Amerikavän. Nicolas Sarkozy har återfört Frankrike till Natos integrerade militärstruktur och hade hoppats att detta brott med traditionen från Charles de Gaulle skulle leda till mer nära och förtroendefulla relationer med USA. Han har dock inte fått någon respons från Obama och uppges vara bittert besviken.

Storbritannien är USA:s närmaste och trognaste allierade, men premiärminister Gordon Brown togs knappast emot med öppna armar när han i mars gjorde sin första visit hos president Obama. Brown försökte tona ned det hela, men brittiska tidningar rasade över amerikansk ”ohövlighet”. Det handlade om allt från att en byst av Winston Churchill hade plockats bort från Ovala rummet till den gåva som presidenten överlämnade till premiärministern: 25 DVD med amerikanska filmklassiker. Till saken hör att Brown har kraftigt nedsatt syn.

Denis MacShane, tidigare brittisk Europaminister, har uttryckt det så här:

”Det finns en ökande oro överallt i Europa för att vi har den förste amerikanske presidenten sedan 1945 som inte visar något intresse för vad som händer på denna sida av vårt förhållande.” (Herald Tribune 17/11)

En av Sveriges mest erfarna säkerhetspolitiska bedömare, Bo Pellnäs, pekade häromdagen på Rysslands energipolitiska och militära maktspel för att splittra EU. Det kan få konsekvenser i bland annat Östersjöregionen; Ryssland har i år genomfört en stor landstigningsövning. Men USA lyser med sin frånvaro:

”Landets armé går på knäna, överutnyttjad i Irak och i Afghanistan. För USA har Europa blivit en säkerhetspolitikens bakgård. Tillkommer att landets ekonomi framtvingar hårdare prioriteringar än vad som någonsin tidigare varit nödvändigt.” (SvD 1/12)

Vad ligger bakom denna amerikanska marginalisering av Europa?

Delvis speglar den transatlantiska motsättningar när det gäller lämpliga åtgärder mot den globala recessionen. Obamaadministrationen satsar på gigantiska stimulansåtgärder medan Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet bedriver en mer försiktig politik.

En annan faktor är Afghanistan. Inte heller där anser amerikanerna att européerna gör tillräckligt, även om kritiken sällan framförs öppet. När Barack Obama i veckan lade fram en ny strategi för Afghanistan som inbegriper 30 000 nya USA-soldater – följt av en nedtrappning efter 18 månader – svarade övriga Natoländer med att erbjuda minst 5 000 man. Bidraget är inte oviktigt, men skillnaden i antal soldater visar hur ojämnt bördorna fördelas.

Liksom sina föregångare efterlyser Obamaadministrationen ett EU som talar med en röst och följer en linje. Det fanns därför vissa amerikanska förväntningar på EU:s Lissabonfördrag. Men när EU nyligen utsåg två relativt anonyma figurer till ”president” och ”utrikesminister” – Herman Van Rompuy och Lady Ashton – hördes en djup suck från Washington: ”Det är lite mindre än vad vi hade hoppats på.” (Financial Times 23/11)

Den enskilt viktigaste anledningen till att USA prioriterar ned Europa stavas emellertid Kina och det framstod därför som symptomatiskt att Obama besökte Peking i november, samma månad som han avstod från att resa till Berlin.

Kina och USA är fastlåsta i ett ömsesidigt beroende. De behöver varandra som marknader, men också som långivare respektive låntagare. Det är framför allt Kina som finansierar USA:s väldiga underskott. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao har beskrivit situationen i lätt krassa termer:

”Vi har lånat ut massiva summor av kapital till USA och vi är naturligtvis angelägna om att våra tillgångar är säkra.”

På många sätt är förhållandet mellan USA och Kina ojämlikt. bnp per capita i USA, världens största ekonomi, uppgår till 47 500 dollar, motsvarande siffra för Kina är 6 000 dollar. På forskningsområdet har USA ett svindlande övertag.

Men Kina har klarat krisen bättre än USA och den kinesiska ekonomin, en av världens snabbast växande, beräknas passera den amerikanska i storlek kring 2025. Inte minst av ekonomiska skäl måste USA prioritera sina kinesiska förbindelser. President Obama har förklarat att ”förhållandet mellan USA och Kina kommer att forma det tjugoförsta århundradet”.

En ny global världsordning håller på att växa fram. Frågan är om den blir multipolär eller – som under det kalla kriget – bipolär.

Utvecklingen analyseras i en färsk och mycket läsvärd rapport författad av Allan Larsson, före detta svensk finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen. Om den nya ordningen blir helt dominerad av USA och Kina – det talas allt oftare om G2 istället för G20 och G8 – får EU ”stora svårigheter att hävda sig som politisk kraft på den globala arenan”.

Förmodligen är det denna strategiska transformation som vägleder Barack Obama när han förhåller sig till Europa med vänlig distans och istället strävar efter att fördjupa kontakterna med Kina. Processen är oundviklig och förstärks av finans- och klimatkriserna, men Europa har en viktig anledning att verka för att USA ändå behåller ett visst mått av transatlantiskt engagemang:

Ryssland.

MER ATT LÄSA: Current History. A Multipolar World? (November 2009). Strategic Survey 2009. The Annual Review of World Affairs (IISS). Mot en ny global ordning? USAs och Kinas vägar ut ur skuldfälla, dollarfälla och klimatfälla (Global utmaning, november 2009) av Allan Larsson.