Renovering med förhinder

lass="normal"> Drygt tre miljoner privatanställda omfattas när de nuvarande avtalen löper ut, många i slutet av mars. Lönerörelsen genomförs dessutom i spåren av den största efterfrågekollapsen sedan depressionen på 1930-talet och med stigande arbetslöshet.

De dåliga tiderna dämpar förmodligen parternas stridslust, men konfliktrisken skall inte underskattas.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv hävdar att det inte finns något utrymme alls för löneökningar i centrala kollektivavtal 2010. Det vägrar facken att acceptera. LO kräver löneökningar på minst 2,6 procent.

De dåliga tiderna dämpar förmodligen parternas stridslust, men konfliktrisken skall inte underskattas.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv hävdar att det inte finns något utrymme alls för löneökningar i centrala kollektivavtal 2010. Det vägrar facken att acceptera. LO kräver löneökningar på minst 2,6 procent.

Men parternas olika bedömningar av de ekonomiska förutsättningarna är inte den enda komplicerande faktorn. Höstens val kastar skuggor över avtalsrörelsen och då gäller det framför allt LO:s starka koppling till Socialdemokraterna och det förhållandet att en borgerlig regering sitter vid makten.

Den hittills största arbetsmarknadskonflikten i Sverige utbröt på våren 1980, då Thorbjörn Fälldin (C) var statsminister. LO:s dåvarande avtalssekreterare Harry Fjällström stack inte under stol med att en anledning var att ”vi nu i drygt tre år har haft en borgerlig regering, som samspelar med arbetsgivarna”. Då, liksom nu, befann sig landet i ett prekärt ekonomiskt läge.

Mest bekymmersamt, i varje fall på lite längre sikt, är emellertid att parterna talar förbi varandra i en fråga som blockerar en nödvändig renovering av den svenska arbetsmarknadsmodellen: anställningsskyddet.

I mars förra året havererade samtalen mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK om ett nytt huvudavtal som skulle ersätta Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO från 1938. Det viktigaste skälet till sammanbrottet var oenighet om lagen om anställningsskydd, las, som beslutades av riksdagen 1973.

Lagen innebär att om arbetsgivare och fack inte kan komma överens vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, så avgör anställningstiden vilka som får gå.

Arbetsgivarna menar att lagen medför stelhet på arbetsmarknaden och att den inte tar hänsyn till företagens kompetensbehov. På fackligt håll ses las som ett skydd mot godtyckliga uppsägningar. Positionerna har varit låsta.

Las är en av de mest destruktiva arbetsmarknadslagar som någonsin har införts i Sverige. Det beror inte på att den har fullt så negativa effekter som arbetsgivarna gör gällande. Lagen är semidispositiv: den innehåller vissa minimikrav, men därutöver kan fack och arbetsgivare förhandla fram lösningar, vilket ofta sker.

Genom att betona senioritet bidrar las förvisso till den höga ungdomsarbetslösheten, men i vilken utsträckning kan diskuteras.

Det verkligt destruktiva med las är att lagen slog sönder en bärande del i den svenska modellen: statens neutralitet.

Istället för att – i Saltsjöbadsavtalets anda – låta parterna hantera problemen tog politikerna kommandot. Resultatet blev en surdeg som fortfarande ligger och jäser.

Den klassiska svenska modellen – där parterna gjorde upp utan statlig inblandning – fungerade väl. Därför tvekade LO när Olof Palmes socialdemokratiska regering i början av 1970-talet aviserade lagstiftning om anställningsskydd. Men den politiska aktivismen i svallvågorna från 1968 tog dessvärre överhanden.

Svante Nycander, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter, vet mer om svensk arbetsmarknad än de flesta. Hans Makten över arbetsmarknaden är ett modernt standardverk och den produktive pensionären Nycander – han gav förra året ut ett storverk om liberalismens idéhistoria – är nu också aktuell med en skarp liten bok om las, Sist in först ut, där han bringar klarhet bland myter och vanföreställningar.

Före las rådde inte alls ett regellöst tillstånd som lät arbetsgivarna avskeda folk hur som helst. Redan i Saltsjöbadsavtalet övergav arbetsgivarna i praktiken sin fria uppsägningsrätt. Tvister om turordning behandlades i den partssammansatta Arbetsmarknadsnämnden, som skulle väga produktionens behov mot arbetarnas ”berättigade intresse av trygghet i anställningen” och därvid ta hänsyn till ”anställningstidens längd”. Men för det mesta enades parterna i samförstånd.

I avtalsrörelsen 1963–1964 förstärktes anställningsskyddet genom att de regler som var implicita i Saltsjöbadsavtalet gjordes explicita.

Nycander förordar ett system där parterna förhandlar om turordningen vid uppsägningar och överlåter tvister till en partssammansatt nämnd; man skulle kunna kalla det en modernisering med rötter i det förflutna.

Därmed skulle frågan om anställningsskyddet avpolitiseras, vilket i sin tur skulle underlätta för ett nytt huvudavtal. Och ett sådant avtal behövs om Sverige skall behålla sin konkurrenskraft och sin ekonomiska dynamik.

Lagom till årets avtalsrörelse har Christer Lundh, professor i ekonomisk historia, gett ut en ny upplaga av den grundliga och perspektivrika studien Spelets regler. Där visar han hur villkoren på arbetsmarknaden successivt har anpassats till nya realiteter. Lundh urskiljer fyra ”strukturcykler”:

Den första var följden av ångkraften och järnvägarna vid mitten av 1800-talet. Liberala reformer som bröt med merkantilismens regleringar ökade arbetskraftens rörlighet. Individuella avtal blev naturliga.

Nästa steg inleddes på 1890-talet med elektriciteten och förbränningsmotorn. Koncentrationen av arbetskraft till stora fabriker bidrog till fackföreningsrörelsens framväxt. Kollektivavtalen fick sitt genombrott.

Den tredje fasen startade på 1930-talet och kulminerade på 1950- och 1960-talen. Den industriella exportmaskinen gick för fullt och det gällde att strömlinjeforma inte bara produktionen, utan också arbetsmarknaden. Lönebildningen centraliserades.

Med oljekrisen på 1970-talet inleddes en fjärde period med gradvis minskad sysselsättning i industrin. Lönebildningen blev mer decentraliserad och diversifierad.

Vi befinner oss fortfarande i den fjärde fasen, som genom globaliseringen har fått en helt ny dimension: tidigare ”arbetsmarknadsregimer” var utpräglat nationella. Men någon ny och omvärldsanpassad regim har ännu inte formats. Las står i vägen.

Två genomgripande strukturomvandlingar, den ena ekonomisk, den andra organisatorisk, borde få facket i allmänhet och LO i synnerhet att inse behovet av ett nytt huvudavtal med ett reformerat anställningsskydd.

Tjänstesamhället håller på att ersätta industrisamhället. Medan jobben försvinner i industrin ökar de i tjänstesektorn. Industrin sysselsatte 2008 15 procent av arbetskraften, i tjänstesektorn arbetade 49 procent. Under den pågående krisen har sysselsättningen ökat i kunskapsintensiva tjänstebranscher medan den minskat i tillverkningsindustrin.

Tjänstesektorn domineras av mindre företag som är beroende av individuell kompetens och flexibla lösningar. Kruxet är att den svenska modellens institutionella ramverk, utformat av parterna på 1930-talet och påbyggt av klåfingriga politiker på 1970-talet, är anpassat till storindustrin och till en fordistisk produktionsapparat.

Den organisatoriska strukturomvandlingen, delvis en följd av den ekonomiska, innebär att LO inte längre är synonymt med facket. Sedan några år är TCO och Saco tillsammans större än LO, som har drabbats av kraftiga medlemstapp.

Möjligen har man därför kunnat ana ett drag av dåligt självförtroende i LO:s hårda motstånd mot reformer av anställningsskyddet: organisationen klamrar sig fast vid den lag, las, som symboliserar 1970-talets politiskt beslutade maktförskjutning på arbetsmarknaden.

Attityden är emotionell snarare än rationell. För ingen skulle vinna mer än LO på att denna surdeg sorteras bort till förmån för mer konstruktiva relationer mellan fack och arbetsgivare. Nu tycks dock LO ha mjuknat något. Per Bardh, LO:s avtalssekreterare, föreslog häromdagen att fack och arbetsgivare tillsätter en grupp som tar fram en ”gemensam verklighetsbild” när det gäller las. (DN 5/2)

Den allra största risken med årets avtalsrörelse blir då att den kan leda till så djupa och bittra motsättningar mellan parterna att en nödvändig modellrenovering försvåras och försenas ytterligare. Ju längre den dröjer, desto fler blir förlorarna i den strukturella omvandlingsprocess som påskyndas och intensifieras av krisens härjningar.