Trumans revansch

John Boehner, republikanernas minoritetsledare, åberopade Uppenbarelseboken – ”Det här är Harmagedon” – medan den demokratiske kongressmannen James Clyburn jämförde reformen med The Civil Rights Act från 1964, lagen som transformerade USA genom att förbjuda rasdiskriminering på offentliga platser.

Dessa överord från båda sidor bekräftar att amerikansk politik är mer polariserad än på mycket länge. I ett prekärt läge med skyhög arbetslöshet, hårt ansträngda statsfinanser och två väpnade konflikter krymper utrymmet för rationella politiska meningsutbyten. Huvudansvaret vilar på en amerikansk höger som – återigen – har gripits av paranoia.

En vårdreform var Barack Obamas viktigaste inrikespolitiska löfte i presidentkampanjen 2008 och han undertecknade lagen redan i tisdags, även om vissa teknikaliteter återstod sedan senaten, kongressens övre kammare, gjort smärre ändringar i texten.

Det enda utvecklade industriland som inte garanterar medborgarna sjukvård har därmed tagit ett rejält kliv i riktning mot en anständigare modell. Ytterligare 32 miljoner amerikaner får tillgång till sjukvårdsförsäkring och försäkringsindustrins mest samvetslösa metoder förbjuds – som att på godtyckliga grunder upphäva skyddet när försäkringstagaren blir sjuk.

Men reformen är inte heltäckande; miljoner invånare i USA kommer att stå utanför när den är fullt genomförd. Och under den segdragna kongressbehandlingen tvingades Obama överge ett centralt moment i sin ursprungliga plan: ett offentligt alternativ, public option, som skulle sätta press på skenande premier.

Vid sidan av förra årets väldiga stimulanspaket mot krisen är sjukvårdsreformen Barack Obamas största seger hittills. Men han har fått betala ett pris: Obama kan inte längre göra anspråk på att vara en president som strävar efter att överbrygga partipolitiska motsättningar.

Reformbeslutet fattades med röstsiffrorna 219–212. Ingen republikan röstade för – och de vägrar ge upp. Republikanerna lovar att försöka återkalla reformen om de erövrar majoritet i kongressen och tretton republikanskt dominerade delstater har vänt sig till domstol, eftersom de anser att obligatorisk försäkring strider mot konstitutionen.

Presidenten har inlett en kampanj för att övertyga en skeptisk allmänhet om reformens fördelar. Rent sakligt borde det egentligen inte vara så svårt: den ordning som gällt hittills – och som republikanerna vill hålla fast vid – är ekonomiskt och socialt ohållbar.

Sjukvården i USA slukar drygt 16 procent av bnp, en nästan dubbelt så hög andel som OECD-snittet. Ändå har USA lägre medellivslängd och högre spädbarnsdödlighet än de flesta jämförbara länder. Nästan 50 miljoner invånare saknar sjukvårdsförsäkring och hälften av alla personliga konkurser orsakas helt eller delvis av höga vårdkostnader.

Men reformmotståndarnas argument är mer emotionella än sakliga.

Ända sedan revolutionen och frigörelsen från Storbritannien har misstro mot statsmakterna genomsyrat den amerikanska politiska kulturen. Många amerikaner betraktar vårdreformen som ett sätt för staten att flytta fram sina positioner på individens bekostnad.

Till detta skall läggas ett fenomen som historikern Richard Hofstadter belyste i en berömd essä som först publicerades i Harper’s Magazine 1964: The Paranoid Style of American Politics.

Hofstadter syftade på ständigt återkommande föreställningar om att USA är dödligt hotat av ondskefulla konspirationer. På 1800-talet var det frimurare och katoliker, på 1900-talet var det verkliga eller inbillade kommunister. Det är ett mörkt stråk i amerikansk politik som förklarar de hysteriska påståenden som idag grasserar inom Tea Party-rörelsen och i ett republikanskt parti som i allt högre grad kontrolleras av tokhögern: att målet med sjukvårdsreformen är att införa socialism och statligt sanktionerade ”dödspaneler”.

Det förhållandet att USA har fått sin förste svarte president underblåser hatet. I söndags utspelade sig förfärande scener när en högermobb samlades utanför kongressbyggnaden i Washington. Demonstranter skrek rasistiska förolämpningar och spottade efter svarta kongressledamöter.

Barack Obama måste gå i närkamp med dessa krafter om han skall undvika ett svidande nederlag för demokraterna i kongressvalet i november. Reformbeslutet borde kunna ge honom draghjälp: bevisbördan har vältrats över på motståndarna.

Även om stödet för just Obamas reform är ganska svagt så är de flesta amerikaner för en förändring. Republikanernas linje, status quo, är den minst populära och partiets företrädare måste nu förklara varför de vill beröva miljontals amerikaner sjukvårdsförsäkring och varför försäkringsbolagen skall återfå möjligheten att knäcka sjuka människor.

Oavsett reformens brister har Barack Obama genomfört något som flera presidenter har misslyckats med: att stöpa om det amerikanska sjukvårdssystemet. Den progressive republikanen Theodore Roosevelt fick i början av 1900-talet skrinlägga sina planer och i slutet av seklet havererade Bill Clintons reformförsök.

Den ende tidigare president som nådde verkliga framgångar på området var Lyndon Johnson, som 1965 fick igenom två stora offentliga vårdprogram: Medicare för äldre och Medicaid för låginkomsttagare och handikappade.

Theodore Roosevelt, Bill Clinton och Lyndon Johnson har alla åberopats i kommentarerna till sjukvårdsreformen och inför själva omröstningen drog sig inte Barack Obama för att citera sitt stora föredöme, den närmast mytiske Abraham Lincoln: ”Det är inte nödvändigt att vinna, men det är nödvändigt att vara sann mot sina ideal.”

Även en annan president förtjänar att lyftas fram. Det rör sig om en president som hade lika långtgående ambitioner som Obama – och som blev föremål för lika vettlösa anklagelser.

Så här skrev Harry Truman i andra delen av sina frispråkiga och än idag högst läsvärda memoarer:

”Jag har aldrig begripit mig på dem som väsnas mot att staten vill göra något för att förbättra och skydda folkets hälsa. Jag brukar notera att de som är mest högljudda i sina protester mot statlig hjälp till vård är de som inte behöver någon hjälp.”

Truman, som blev president när Franklin D Roosevelt avled 1945, var djupt impopulär när han lämnade Vita huset 1953 och hans eftermäle tyngs ofrånkomligen av ett ödesdigert beslut: att använda atombomben – först över Hiroshima och sedan över Nagasaki – för att få slut på kriget mot Japan.

Men idag räknas Truman som en av de allra största presidenterna. I TV-kanalen C-Spans senaste historikerrankning hamnar han på femte plats efter Lincoln, Washington, Franklin D Roosevelt och Theodore Roosevelt. Det beror i första hand på utrikespolitiken.

Truman förverkligade företrädarens vision om en ny världsorganisation, FN. Han drev igenom ett väldigt återuppbyggnadsprogram för Europa som han storsint lät uppkalla efter sin utrikesminister George C Marshall. Han var med om att grunda Nato och han åsamkade Josef Stalin ett förödmjukande nederlag när Berlin försörjdes från luften under den sovjetiska blockaden 1948–1949. Han kan ha förhindrat ett tredje världskrig när han sparkade den vildsinte Douglas MacArthur som överbefälhavare i Korea.

Mer bortglömt är att demokraten Truman var en av de socialt mest progressiva presidenter som USA har haft, i vissa avseenden mer radikal än Franklin D Roosevelt. Truman var till exempel den förste presidenten som gick till val på ett program för medborgerliga rättigheter för svarta – det höll på att kosta honom segern 1948 – och han förbjöd rasåtskillnad inom USA:s väpnade styrkor och i statsförvaltningen.

Truman försökte också driva igenom en obligatorisk sjukvårdsförsäkring, men den ursinniga motreaktionen kunde hämta energi ur de paranoida stämningar som grep omkring sig i ett USA där senator Joseph McCarthys häxjakt på kommunister gått in i sin mest destruktiva fas. Truman beskylldes för att vilja ”socialisera sjukvården” och för att ta order från det sovjetiska kommunistpartiet.

Reformen stoppades.

Nu, sextio år senare, har Harry Truman fått en postum revansch. Men paranoian består. Den är lika amerikansk som äppelpaj.

MER ATT LÄSA: The Paranoid Style in American Politics and Other Essays (Knopf) av Richard Hofstadter. Memoirs of Harry S. Truman. Volume II. Years of Trial and Hope (Da Capo Press) av Harry S. Truman. Truman (Simon & Schuster) av David McCullough.