I en gyllene bur

En revolutionär falang, anförd av Zeth Höglund, var kategorisk motståndare till koalitionstanken. Hjalmar Branting, den reformistiske partiordföranden, ville däremot undvika att partiet låste sig helt. Kongressen gick på Brantings linje, vilket i förlängningen fick demokratiska konsekvenser: sex år senare tog fyra socialdemokrater plats i den regering som under liberalen Nils Edén drev igenom allmän och lika rösträtt.

I ett annat ärende, även det kopplat till kampen för demokrati, förlorade emellertid Branting. Partiprogrammets allmänt hållna skrivning om ”ett fullt demokratiskt styrelsesätt” kompletterades med ordet ”republikanskt”. Branting var emot förtydligandet, eftersom han ansåg att republikfrågan saknade aktualitet.

Sedan dess har Socialdemokraterna varit ett republikanskt parti. På papperet. Trots partiets långvariga dominans, inbegripet ett fyrtiofyraårigt regeringsinnehav 1932–1976, är Sverige fortfarande en monarki, låt vara att Torekovkompromissen från 1971 berövade monarken alla politiska befogenheter.

Socialdemokraternas inställning till monarkin kan sägas vara symptomatisk för den pragmatiska samförståndskultur som präglat Sveriges politiska liv. De styrande har varit övertygade republikaner, men samtidigt har de varit införstådda med att monarkin är så brett och djupt förankrad att det saknas opinionsmässiga och politiska förutsättningar för ett avskaffande.

Man kan höra ekon från Hjalmar Branting 1911 när mer sentida socialdemokrater idag uttalar sig om kungahusets vara eller icke vara (SVT 7/6):

*”Principer är bra, men som politiker måste man fundera över vad som gagnar vårt land i praktiken.” (Ingvar Carlsson)

*”Det är inte en strid vi skall ta i Sverige som skulle dela vårt land.” (Göran Persson)

Detta hindrar inte att debatten om monarki eller republik blossar upp gång på gång. Som 2004, då kung Carl XVI Gustaf orsakade rabalder med sina hyllningar till öppenheten i det auktoritära sultanatet Brunei.

Nu är vi där igen, inte till följd av kungliga klavertramp, utan på grund av det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling den 19 juni. Somliga ser fram emot denna tilldragelse som ett slags folkfest i kärlekens tecken, andra noterar det absurda i att två unga människor, under intensiv mediebevakning, blir placerade i en gyllene bur med uppdrag att producera en ny tronföljare eller tronföljerska.

Den här gången har debatten dessutom fått extra skjuts av en opinionsmätning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Den visar på en klar nedgång i stödet för monarkin, från 68 procent 2003 till 56 procent 2009.

En förklaring som förts fram är att monarkin har förlorat lite av sitt speciella och liksom ouppnåeliga skimmer när kronprinsessan skall ingå äktenskap med en enkel kille från Ockelbo och inte med en ståtlig och blåblodig prins. Det kan vara en förhastad slutsats.

I Norge föll stödet för monarkin sedan kronprins Haakon 2001 gift sig med den tidigare ”partypinglan” Mette-Marit Tjessem Høiby och det blivit känt att prinsessan Märtha Louise hade ett förhållande med den snacksalige författaren Ari Behn. Men nu är stödet tillbaka på 70-procentsnivån.

”När dammet lagt sig tycks många i den norska befolkningen ha nått fram till uppfattningen att monarkin som institution har ett värde som uppväger beteendet hos enskilda medlemmar av kungafamiljen”, skriver Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder i en uppmärksammad bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för det svenska statsskicket.

Tillsammans med Sydsvenskans Per Svensson har Linder författat en tudelad volym för och emot monarkin. En inbiten republikan som jag själv nickar instämmande åt Svenssons elegant formulerade varningar för ett kommersiellt och massmedialt drivet kungahus som öppnar sig för allehanda särintressen medan monarkivännen Linder tvingar mig att tänka igenom och vässa mina egna argument för republik.

Diskussionen är högst angelägen från principiella utgångspunkter. Men den får knappast några praktiska följder.

Även den mest förhärdade republikan måste medge att ett avskaffande av Sveriges monarki ligger mycket, mycket långt från den politiska dagordningen. Det folkliga stödet har förvisso krympt, men en klar majoritet sluter fortfarande upp bakom monarkin. Och i SOM-mätningen uppger bara 17 procent att republik är en bra idé, en föga dramatisk uppgång från 11 procent i mitten på 1990-talet.

Vissa republikaner som syns och hörs i debatten tenderar också att vara så halsstarriga att de tangerar löjet.

På Nationaldagen höll kung Carl Gustaf ett tal där han nämnde de svenska trupperna i Afghanistan och deras arbete för ”fred, utveckling och stabilitet”. Det fick Republikanska föreningens ordförande, advokat Peter Althin, att gå i taket:

”Han utnyttjar sin maktställning i politiska syften.” (Expressen 7/6)

Som republikan må man uppfatta det som principiellt galet att en arvkung är Sveriges statschef, men nu är han det, i enlighet med en författning som i demokratisk ordning har beslutats av riksdagen. Att rikets statschef då skulle vara förhindrad att uttrycka sin – och nationens – stöd för svenska män och kvinnor som riskerar livet i en FN-sanktionerad operation framstår som bisarrt. Är det inte snarare en skyldighet för honom att göra det?

För övrigt är utrikespolitiken det enda politiska område där kungen har en liten roll att spela, även om han saknar varje möjlighet att påverka: han fungerar som ordförande vid mötena med utrikesnämnden, det utrikespolitiska samrådsorganet mellan regering och riksdag.

Det fundamentala och ofrånkomliga problemet med den svenska monarkin är att rikets högsta ämbete är ärftligt. Den utgör således ett odemokratiskt inslag i en annars solid och väl fungerande demokrati. Samtidigt är monarkin så djupt rotad att den under överskådlig tid inte låter sig avskaffas med demokratiska medel. En folkomröstning om monarki eller republik skulle sluta med ett svidande nederlag för republikanerna.

Finns det en lösning på dilemmat?

Göran Hägg, författare och historiekunnig litteraturdocent, skissar på en modell i den lätt excentriska men läsvärda lilla boken Utveckla monarkin:

”Om man vill bevara eller återställa monarkins fördelar och samtidigt avlägsna dess orimligheter och nackdelar är den enda rimliga utvägen att återvända till den urgamla svenska valmonarkin.

Man väljer helt enkelt kung eller regerande drottning.”

Så var det under medeltiden; först med Gustav Vasa och Västerås arvförening 1544 blev kronan ärftlig.

Ombud för landskapen samlades på Mora äng söder om Uppsala för att välja kung. Någon idyll rörde det sig inte om. Olika ätter kämpade om makten. Det var kaotiskt och ofta blodigt. Men vad Hägg ser framför sig är naturligtvis en modern och grundlagsreglerad variant: den ceremoniella statschefen väljs indirekt av en särskild elektorsförsamling och får inneha ämbetet i högst femton år.

Hägg bedyrar att han menar allvar och erbjuder rent av ett eget förslag till ny grundlagstext. Men i framställningen skymtar emellanåt ironiska blinkningar, till exempel när han för fram tänkbara namn på prominenta svenskar som skulle kunna upphöjas och förser dem med nummer:

”Om vi fastnar för Carl Bildt som lämpligt solenn figur får vi naturligtvis en Carl XVII på tronen, om vi väljer Kerstin ­Ekman får vi glädjas åt drottning Kerstin II … Med hjälp av ynglingaätten och några sagokungar blir Ingvar Carlsson förmodligen Ingvar IV. Vi kunde få kung Alf II Svensson (det fanns en kung Alf i ynglingaätten, som tråkigt nog blev dödad av sin bror i en duell) … Men inget hindrar förstås heller att Bengt Westerberg utses till kung Bengt I, Maud Olofsson till Maud I eller Lillemor Arvidsson till Lillemor I.”

Lösningen som lanseras av Göran Hägg är lika omöjlig som läsningen är rolig. Den stora förtjänsten med boken är istället – oavsett om det är avsiktligt eller ej – att Hägg pekar på detta:

Om monarkin skall anpassas till demokratins mest elementära princip, så krävs det en konstitutionell nyordning som närmast liknar ett skämt.

Ett sådant statsskick måste falla.

Fast det lär nog dröja ytterligare nittionio år. Minst.