Slöseri med ungdom

Den är hög, alldeles för hög, men kanske ändå inte så hög som vissa påstår.

Den statistiskt komplicerade frågan om ungdomsarbetslösheten är på väg att bli en av de viktigaste inför valet den 19 september, vilket kanske inte är så underligt med tanke på den stora kullen förstagångsväljare i år: 497 000 personer, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Det är framför allt den rödgröna oppositionen som placerat arbetslösheten bland unga överst på dagordningen. I mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen den 16 juni och i en debattartikel i Expressen dagen därpå anklagade Mona Sahlin (S) regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt för att dels göra för lite, dels bagatellisera problemet.

Sverige redovisar högre arbetslöshet bland 15–24-åringar än de flesta jämförbara länder. Så har det varit sedan krisen i början av 1990-talet. Fram till dess hade till exempel Danmark högre ungdomsarbetslöshet, men nu är rollerna ombytta.

De senaste åren har arbetslösheten bland unga inom OECD varit ungefär dubbelt så hög som för hela befolkningen medan den varit mer än tre gånger så hög i Sverige.

Statskontoret, en myndighet som utreder och analyserar den offentliga förvaltningen, kom nyligen med en rapport som bekräftar att Sverige ligger dåligt till. Mest slående är hur Sverige avviker negativt i jämförelser med två andra utvecklade välfärdsstater: Danmark och Nederländerna. I Nederländerna finns nästan ingen ungdomsarbetslöshet att tala om.

I tisdags offentliggjorde SCB sin senaste arbetskraftsundersökning, AKU. Den avser maj månad. Där finns en del positiva inslag som bekräftar att ekonomin återhämtar sig efter den bråddjupa konjunkturnedgången 2008–2009. Arbetslösheten, 8,8 procent förra månaden, planar ut och ökar inte längre.

Men för ungdomar framstår siffrorna som närmast förfärande: 176 000 personer i åldern 15–24 år var arbetslösa i maj. Därmed landar den svenska ungdomsarbetslösheten på 27,8 procent. Inom EU är det bara ett fåtal länder, däribland Spanien och Slovakien, som redovisar högre nivåer.

Den som besvärar sig med att granska SCB-siffrorna närmare upptäcker emellertid att verkligheten inte är riktigt så dyster. Bland de arbetslösa 15–24-åringarna är 112 000, eller 64 procent, heltidsstuderande. Enligt redovisningsreglerna betraktas varenda studerande som söker arbete – även om det bara handlar om ströjobb för att dryga ut studiemedlen – som arbetslös.

Dessutom framgår det av statistiken att ungdomars arbetslöshetsperioder är kortare än äldres. Under 2008 var arbetslösa ungdomar i genomsnitt utan sysselsättning i 11 veckor. Motsvarande siffra för 25–54-åringar var 30 veckor.

Finanspolitiska rådet, som leds av den allmänt respekterade nationalekonomen Lars Calmfors, skrev i sin rapport från förra året:

”Den del av ungdomsarbetslösheten som förklaras av att ungdomar söker jobb samtidigt som de studerar heltid på högskolan bedömer vi vara ett mindre samhällsproblem än annan arbetslöshet.”

Rådet slog sedan fast:

”Vår huvudslutsats är ... att det i den offentliga debatten kan finnas en tendens att överbetona arbetslöshetsproblemet för ungdomar i förhållande till andra grupper.”

Någon borde kanske damma av rapporten och sätta den i händerna på Mona Sahlin – och samtidigt påminna henne om att hon själv ingick i de regeringar som styrde Sverige när ungdomsarbetslösheten bet sig fast.

Men det förhållandet att problemet med arbetslösa ungdomar är något mindre än vad som sägs innebär ingalunda att det kan negligeras. Statsminister Reinfeldt uttryckte sig förbluffande ogenomtänkt – och bjöd därtill Mona Sahlin på öppet mål – när han för några veckor sedan beskrev ungdomsarbetslösheten som ”en skapad synvilla”.

Eftersom många andra länder följer samma regler och principer när de redovisar arbetslöshet går det inte att komma ifrån att Sverige sticker ut.

Den relativa arbetslösheten bland ungdomar – alltså arbetslöshet i förhållande till arbetslösheten för hela befolkningen – har ökat i Sverige sedan slutet av 1990-talet medan den har varit nästan oförändrad i OECD som helhet, åtminstone fram till det senaste konjunkturraset.

Det riktigt allvarliga problemet är arbetslösheten bland tiotusentals ungdomar som inte går någon utbildning. De riskerar att bli permanent utslagna från arbetsmarknaden. Det är denna utsatta grupp, med många pojkar och flickor utan fullständiga gymnasiebetyg, som borde prioriteras med riktade insatser, inte minst utbildningsmässigt.

Men regeringen har istället valt generella och ganska dyra åtgärder, däribland sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar. På den punkten har oppositionen rätt i sin kritik av den förda politiken.

Att Sverige behöver bli bättre på att tillvarata ungdomars potential och kreativitet framgår av en undersökning av statistik från 22 EU-länder som genomförts av Kreicbergs Utredning & Opinion på uppdrag av Svenskt Näringsliv. I detta så kallade ungdomsindex hamnar Sverige på en föga smickrande 14:e plats, trots en högre utbildningsnivå bland ungdomar än i de flesta andra länder som ingår i studien.

Det som drar ner Sveriges placering är inte bara den höga ungdomsarbetslösheten, utan också den låga andelen yngre företagare. Endast 0,7 procent av Sveriges ungdomar driver ett eget företag samtidigt som fyra av tio uppger att de skulle föredra att vara företagare framför att vara anställda.

Till faktorerna bakom ungdomsarbetslösheten bör man således foga svagheter i företagsklimatet som beror på allt från krångel till brist på riskkapital. Den starka entreprenörs- och innovationskultur som förklarar så mycket av den svenska välståndsutvecklingen riskerar att gå förlorad.

Dessvärre tyder ingenting idag på ett förestående trendbrott när det gäller ungdomars chanser på svensk arbetsmarknad. En anledning är att det dominerande regeringspartiet, Moderaterna, och det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, har surrat fast sig vid varandra på det område som förmodligen erbjuder störst potential för nyttiga reformer: arbetsrätten.

Det svenska regelverket är en tydlig spegling av den insider-outsider-teori som utvecklats av Assar Lindbeck och Dennis Snower. Systemet är konstruerat på ett sådant sätt att arbetstagare och arbetsgivare har gemensamma incitament att skydda de som har arbete, insiders, mot konkurrensen från arbetslösa, outsiders.

Finanspolitiska rådet igen:

”Ungdomar missgynnas ... med all sannolikhet i förhållande till äldre av en strikt arbetsrätt. Ett högt anställningsskydd gör det mer kostsamt att anställa, vilket påverkar dem som är på väg in på arbetsmarknaden i högre grad än andra.”

Dagens Industri frågade i höstas Lars Calmfors, rådets ordförande, vad den höga ungdomsarbetslösheten beror på. Han svarade:

”Den främsta förklaringen är nog att unga alltid drabbas hårdast i en lågkonjunktur och då speciellt i inledningen av den. Arbetsgivare drar in på nyanställningar, och i samband med varsel brukar unga människor drabbas först på grund av las.”

Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vill lyssna på det örat. Att värna arbetsrätten i allmänhet och lagen om anställningsskydd (las) i synnerhet är ett viktigt moment i de ”nya” Moderaternas mittenstrategi. Socialdemokraterna, hårt kopplade till LO, vill stärka anställningsskyddet och därmed ytterligare gynna arbetsmarknadens insiders samtidigt som de, lätt hycklande, säger sig företräda outsiders.

Särskilt beklämmande är att Moderaterna envist vägrar lyssna på Lars Calmfors och det råd som en moderatledd regering har tillsatt för att utvärdera politiken.

Det bästa hade varit om arbetsmarknadens parter i god svensk tradition hade gjort upp om regelförändringar. Men det senaste försöket att förhandla fram ett nytt huvudavtal, som ersättning för Saltsjöbadsavtalet från 1938, havererade i mars förra året. Därmed uppstod en öppning för politiska initiativ. Ändå händer inget.

Hur kan det komma sig att andelen arbetslösa ungdomar på heltid i Sverige uppgår till 12 procent och att motsvarande andel på andra sidan Öresund är 3 procent och att mer än hälften av de danska ungdomarna har tillsvidareanställning medan knappt 20 procent av svenska ungdomar har det?

Sådana frågor vägrar Sveriges två största politiska partier att söka svar på.

Följden är ett sorgligt slöseri. Med ungdomar, ambitioner och framtidsutsikter.