Där stod jag i alla fall i förra veckan timmar i regnet, strax intill
Potsdamer Platz, såg den symboliskt uppbyggda muren ramla som brickorna i
dominospelet framför näsan på mig. Frös.
Det var alltså tjugo år sedan 1989 års revolution nådde Tyskland. Efteråt i
krogvärmen frågade vi oss i vårt sällskap vilket av de välvilliga eller
tjusigt meningslösa anförandena framför Brandenburger Tor som klingade
trovärdigast. Vi var eniga. Angela Merkels. Förbundskanslern och
kristdemokratiska CDU-ordföranden är ingen retoriker, men hon är autentisk.
Med ”autentisk” menas att Angela Merkel talade enkelt om något hon själv var
en del av. På sitt vis. Som tidigare östtysk, som DDR-medborgare. En lång
essä nyligen i tidskriften Der Spiegel berättade detaljerat under rubriken
”Den sovande” om Merkels märkliga första politiska steg. Med de aktivistiska
protestsamlingarna i DDR som föregick Murens fall hade hon inget att göra.
Snarast var hon apolitisk. Hade doktorerat i kvantkemi. Hon närvarade 1989
vid bildandet av Demokratische Aufbruch, Demokratiskt uppbrott, en liten
borgerlig gruppering, men hon öppnade aldrig munnen. Få minns henne. För Der
Spiegel förklarar Angela Merkel att hon fann för mycket idéprat och
himlastormande idealism i de olika oppositions- och frihetsgrupperingarna.
Av ännu lite oklara skäl valde hon ändå att överge forskningen. Hon blev
kommunikatör hos den sista östtyska regeringen. Simsalabim, så förvandlades
den försagda akademikern, med en partimedarbetares ord, till ”en lysande
politiker, men varför hon hamnade i vårt parti har jag aldrig förstått”.
Just den lågmälda pragmatismen är vad Västeuropas största nation, och hela
Europa, mår bra av under tidigt 2000-tal. Angela Merkel framstår som en
prototyp för 2000-talets idealpolitiker, långt mer än storpratare som Tony
Blair eller Nicolas Sarkozy. Hon har erfarenheter bortom politiken, ser
fördomsfritt på samhälleliga fenomen. Hon vet inpå bara skinnet att
ideologier och regimer kommer och går. Men förnuftet rår, i bästa fall, om
tålmodigt folk som hon själv får bestämma. I sitt tal den 9 november
tillerkände förbundskanslern generöst Polen och Solidarnosc-rörelsen,
därnäst Michail Gorbatjov, upphovsmannaäran för Tysklands återförening. I
självklara ord sträckte hon sig längre än de trångsynt nationella
perspektiven. Sådant klarar långt ifrån alla toppolitiker.
”Mutti” är populär. Slås hon ur brädet lär det ske i ont uppsåt från någon av
hennes streberaktiga konkurrenter i CDU. Eller på grund av de otåliga
nyliberala fridemokrater som sitter i hennes regering efter valet i höstas.
I en tid när Barack Obama lurat en hel värld, inklusive en Nobelkommitté, att
tro att vältalighet och politisk storhet är samma sak, finns det en motbild.
Politik är mer än slipat finsnack. Politik är också att vara autentisk.
Mänsklig. Sig själv. Som Angela Merkel.
bengt.lindroth@comhem.se