Det är som om väljare i Vilhelmina, Lomma eller Blomstermåla spontant samlades
på pizzerian då det är dags att välja statschef… eller nej, precis, det
valet överlåts ju till biologin.
Engagemanget i det amerikanska presidentvalet imponerar, även om det påstås
att amerikanerna fastnat i TV-soffan; minns Gil Scott-Herons rappoesi: The
Revolution Will Not Be Televised.
Det är valår i år. Presidentvalår.
I Finland.
I Ryssland.
I Frankrike.
I USA.
Det betyder att mycket av den viktiga politiken i Europa och världen nu är
satt på hold, mitt i skuldkrisen, mitt i klimatkrisen.
Tolvårsperioden med Finlands första kvinnliga president Tarja Halonen går mot
sitt slut. Den 22 januari väljs hennes efterträdare. Vem som vinner råder
ingen större tvekan om, finländare levererar svaret närmast med en gäspning;
frågan förefaller mest vara om moderaten Sauli Niinistö får egen majoritet
genast eller om det blir en andra valomgång den 5 februari.
Men presidentämbetet i Finland har avlövats på makt, så för svensk del handlar
detta, hårdraget, mest om vem som kommer att möta kungen på statsbesök de
närmaste sex åren.
En helt annan makt har presidenten i Ryssland, men här verkade valet avgjort
innan det ens börjat.
Vladimir Putin skulle återväljas den 4 mars, efter en runda på
premiärministerposten, och sitta två nya mandatperioder som dessutom
förlängts från 4 år till 6 år.
Så tänkte Putin. Sittande president Dmitrij Medvedev skulle vara möjliggörare.
Men efter parlamentsvalet i december, uppenbart riggat, fick folket nog:
Sedan dess har allt större skaror samlats till protester mot korruption och
valfusk. Startskottet för en rysk vår?
Tyvärr är det svårt att tro.
Putin och hans gamla kolleger från KGB vet bara alltför väl hur folket hålls i
schack, hur berättigade protester misskrediteras och slås ner. Putin har
redan försökt göra USA till syndabock.
Samtidigt:
Så här stora gatuprotester har inte förekommit sedan Sovjet föll. Något är på
gång.
Stalltipset är att Putin vinner i vår – men bara för en mandatperiod. För ett
frö för en friare framtid är sått.
Ett demokratiskt Ryssland vore historiskt, men just nu är trots allt
presidentvalet i Frankrike viktigare för Sverige och resten av Europa.
Viktigt, och lite störande i försöken att rädda euron, för fokus i Frankrike
flyttas till interna angelägenheter just när unionen behöver alla krafter.
Första valomgången hålls den 22 april och med största sannolikhet blir det en
till den 6 maj 2012; huvudkandidater är president Nicolas Sarkozy från
gaullistiska UMP och Socialistpartiets François Hollande – vinnartippad –
med Front Nationals Marine Le Pen, EU-kritiker gynnad av eurokrisen, som
störande moment.
USA:s president Barack Obama, som svors in 2009 med orimligt höga
förväntningar på sig, står inför omval.
Obama är trots svåra ekonomiska tider och politiska misslyckanden – en
fantastisk talare som inte fått så mycket gjort – populär: 50 procent av
amerikanerna tycker att han är rätt person att lösa landets problem, att
jämföra med 44 procent i mars.
Republikanerna försöker stoppa honom med The Book, en bok som ska bli tjock
och handla om saker som Obama lovat göra men inte gjort, och en stark
motkandidat.
Fast startfältet är brett och spretigt – och det enda som är klart hittills är
att alla kandidater drar mot höger.
Att Mitt Romney och moralkonservative Rick Santorum vann tisdagens
nomineringsmöte i Iowa säger ännu inte så mycket – det enda riktigt tydliga
beskedet var att Michele Bachmann förlorade och avslutade kampen här.
För de andra har striden bara börjat. På tisdag väntar primärval i New
Hampshire.
På republikanernas konvent den 27 augusti står det klart vem som möter Barack
Obama, som officiellt blir demokraternas kandidat på konventet den 3
september.
Valet i Finland verkar inte vara så viktigt ens i Finland.
Valet i Ryssland är viktigt för demokratin i jättelandet.
Valet i Frankrike är viktigt för hela Europa – och världsekonomin.
Men det viktigaste valet avgörs ändå den 6 november:
De som ordnar valmöten just nu tänker på det egna landet och den egna
plånboken, men för oss som inte får rösta står valet mellan ett USA som
fortsätter att ta ansvar långt utanför sina egna gränser och ett land som
vänder sig inåt och lämnar resten av världen åt sitt öde.