För en tid sedan kritiserade den tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson (S) i ett debattinlägg under Aktuella frågor (18.2) den danska försöksverksamheten med heroinförskrivning.
Johansson menar att förskrivningen är ett uttryck för en ”förskräcklig människosyn” och kräver att försöket skall avbrytas. ”Det är alltid de mest utsatta man överger först”, menar Morgan Johansson, som också hävdar att heroinförskrivningen sker för att spara pengar.
”Det handlar bara om uppgivenhet, om ett samhälle som plötsligt börjar tycka att vissa människor inte är värda att rädda. De kan få knarka ihjäl sig, bara de inte bryter sig in i medelklassens villaförråd”, skrev Johansson.
Argumentationen är märklig eftersom en av tydligaste slutsatserna av försöken med heroinförskrivning är att den minskar dödligheten i patientgruppen.
När man från svensk horisont skall bedöma det etiska i det danska projektet kan det vara en god början att fundera över hur motsvarande grupp bemöts i vårt land. Det rör sig alltså om en grupp starkt marginaliserade heroinmissbrukare, oftast äldre personer, med upprepade misslyckanden i vanliga metadonprogram bakom sig.
Vilken hjälp får dessa personer i Sverige?
Den sorgliga sanningen
är att de flesta inte får någon vård alls. Antingen släpps de inte in i metadonprogrammen eftersom de har en historia av blandmissbruk bakom sig, eller så kastas de ut från behandlingen på grund av att de inte klarar av att följa de stränga reglerna.
Socialstyrelsen kräver dessutom i sina tillämpningsbestämmelser att dessa patienter skall stängas av från all underhållsbehandling i sex månader. Vilken människosyn är det uttryck för?
I stället för att kritisera den danska modellen borde Sverige i handling visa att det finns andra vårdalternativ som fungerar bättre än heroinförskrivning för den allra svåraste gruppen missbrukare. Först då blir kritiken trovärdig.
För det första måste Socialstyrelsens föreskrifter för underhållsbehandling göras om så att de minimerar utskrivningarna ur programmen. Systemet med spärrtid måste bort.
Vid sidan av
ambitiösa program med sysselsättning och psykosocialt stöd behövs lågtröskelprogram där patienterna kan gå en tid i avvaktan på att göra ett nytt försök i något av de ambitiösa programmen. Det finns på olika håll i världen goda exempel på hur sådana program kan organiseras så att patienterna får en effektiv hjälp.
För det andra borde Sverige satsa resurser på att utveckla alternativ till underhållsbehandlingen. Här behövs metodutveckling för att förbättra befintliga vårdprogram och för att skapa nya alternativ.
Medicinfri behandling av heroinister är på väg att bli allt mer undanträngd. Socialtjänsten, som ansvarar för denna behandling, hänvisar heroinisterna till sjukvården eftersom det är där de evidensbaserade metoderna finns, det vill säga underhållsbehandling med metadon och buprenorfin.
Behandlingshemmen läggs ner eftersom det inte finns tillräcklig efterfrågan från socialtjänsten – trots att många klienter faktiskt vill ha institutionsvård.
För det tredje måste den enskilde missbrukarens rättigheter och valfrihet stärkas. Inför en vårdpeng som gör att patienten själv kan välja vårdgivare och undvika köer. Detta skulle möjliggöra snabbare och mera individanpassad vård.
Bestraffa de landsting som konsekvent vägrar att ge missbrukarna vård. Regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson bör få i uppdrag att lämna ett förslag om hur ett system med ekonomiska sanktioner skall utformas.
För det fjärde måste utredningstiderna till behandling kortas. Utredningstiderna varierar fortfarande mellan allt ifrån ett par veckor till upp emot ett år. Studier visar att en snabb start av behandling ökar sannolikheten för framgång.
Heroin med sin korta
verkningstid är inget lämpligt preparat för underhållsbehandling. Programmen blir mycket personalkrävande och dyrbara eftersom patienterna måste besöka kliniken minst två gånger per dygn. Heroinet måste alltid intas på kliniken eftersom risken för läckage, det vill säga att heroinet hamnar i fel händer, är stor.
Att inte göra några behandlingsinsatser alls för den aktuella patientgruppen – vilket oftast är fallet i Sverige – är inhumant, cyniskt och dessutom ekonomiskt oansvarigt.
Det är dags för kraftfulla, innovativa insatser inom den svenska beroendevården. Vi måste utveckla en mänskligare och mer brukaranpassad vård för heroinmissbrukarna, både i form av förbättrad och differentierad underhållsbehandling och i form av en förbättrad medicinfri vård som inleds på institution.
Då kan den svenska rösten i den internationella debatten om narkomanvård få en ökad tyngd och trovärdighet.
Det är på tiden att vi i Sverige inser att omsorg och god vård även för aktiva missbrukare inte strider mot en restriktiv och human narkotikapolitik.
BJÖRN FRIES