Några av de viktigaste framtidsfrågorna har legat för fäfot under den gångna mandatperioden. Den stora socialförsäkringsutredningen tillsattes först för några veckor sedan, fastän den var utlovad redan från början. Vid förra kommunalekonomiska mässan, Kommek, i Malmö hoppades kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) att regionfrågan skulle lösas ”nästa torsdag”.
Det har gått drygt 100 torsdagar sedan dess, men när årets Kommek öppnas idag har saken inte kommit så värst mycket längre.
Regeringen har haft mycket annat att göra. Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra länder, och det räcker långt. Men vilken sida som än vinner valet måste regionfrågan hamna högt på dagordningen.
Sedan ansvarskommittén lade fram sitt betänkande om den offentliga sektorns framtida organisation har många fnyst åt regionfrågan. ”Vem bryr sig?” har ledande rikspolitiker undrat, och andra har varit mer olycksbådande än så: ”Varför göra människor gramse på oss, bara för länsgränsernas skull?”
Nej, det är inte många medborgare som bryr sig om läns- och regionfrågorna. Men jo, det är en viktig fråga. Rikets indelning handlar om den offentliga sektorns infrastruktur, skelettet som håller verksamheten samman och uppe. Precis som ett skelett skall det aldrig synas; men vittrar det ner och fallerar, då har samhället allvarliga störningar att vänta.
Alla politikens frågor kan inte vara valvinnare. Somliga frågor måste de förtroendevalda ta ansvaret för. Regionfrågan hör antagligen dit. Ett klart besked om hur landet skall organiseras skulle göra det lättare att hantera en rad andra frågor.
Ibland föreställer man sig att alternativet till att göra något är att låta allt förbli som det är. Någon gång kan det vara så, men ofta är det en felsyn. Om politiken passar förändras verkligheten ändå. Det kan vara en fördel: genom att låta frågan rulla tjugo år till kan den hitta nya vägar och former av sig själv. Men det kan också stå dröjaren dyrt: om olika delfrågor tar olika vägar på olika håll, så blir det svårare och svårare att samla ihop spretigheten för varje år som går.
Risken är stor att det går så med regionfrågan. Redan nu har vi i praktiken genomfört en halv regionreform. Invånarna i Stockholm, Skåne och Västra Götaland lever i regioner som är ungefär så stora som ansvarskommittén tänkt sig, medan resten av befolkningen är splittrad på 18 landsting och Gotland.
Tveksamheten inför kommitténs förslag har varit störst bland en del rikspolitiker. Det är märkligt, eftersom röran är störst bland statens egna organ. Ansvarskommittén räknar samman ett fyrtiotal olika sätt att organisera verksamheter regionalt, somliga med milt sagt fantasieggande lösningar på sina problem. Rekordet bland dem jag stött på är den myndighet som räknar in Jönköping och Linköping i sin västra (!) region.
Med dåligt samordnade regionala organisationer mister staten mycket av sin slagkraft. Vi är på väg mot en situation där staten bara kan samla sig nationellt (om ens det). På regional nivå är de statliga organen spridda mellan olika städer och med olika verksamhetsområden; statens olika företrädare lär inte känna varandra, och måste för olika kommuner inom sitt område tala med olika avdelningar inom andra myndigheter. Stormen Gudrun borde också ha fått en haverikommission. Att medborgarna stod utan el och tele i veckor och månader borde vara helt oacceptabelt. Med bättre samordning borde staten ha kunnat återställa infrastrukturen långt snabbare – och skickat notan till bolagen.
Att staten alltmer lämnat länen som indelning beror på att trenden mot större regioner är stark. Det är svårt att ordna kompetent bemanning på drygt tjugo olika ställen i landet; men dessutom är verkligheten på snabb väg att regionaliseras. Arbetsmarknaden för akademiker är på väg mot sex regioner, grupperade kring de stora universiteten (även för dem som läst vid någon av de andra högskolorna). Om bortåt hälften av de nya årskullarna går igenom högre utbildning på väg ut på arbetsmarknaden kommer dessa sex regioner snart nog att prägla en allt större del av befolkningens yrkesliv.
De sex regionerna skulle stärka självstyrelsen genom att avlasta det som många kommuner blivit för små för. Sjukvården ligger där redan nu, gymnasieskolan kan vara nästa regionala ansvar.
Antagligen är kvaliteten på gymnasieskolan det som skiljer mest mellan olika delar av Sverige. Utbudet i Stockholm är långt mer mångfasetterat och spännande än det som möter en 16-åring i mediankommunen. Med regionerna som huvudmän skulle gymnasieskolan kunna återupprättas som självständig skolform, som kvalificerad brygga mellan grundskolan och arbetslivet eller högre studier, och med en lärarkår där ämneskunnandet hamnar i högsätet.
Ju mer den regionala organiseringen lämnas åt sitt öde, desto mer famlande kommer den att bli. Politiken försitter en chans när den inte erbjuder styrsel och ledning. Kanske kan det glädja någon libertarian, men marknaden är egentligen inte särskilt väl betjänt av att den offentliga organisationen splittras och förlamas. Det är lättare att samspela med någon som man vet var man har.