Det är sällan en valdebatt handlar om clowner, så vi borde kanske varit glada när Expressen den 23 augusti drog stort på den miljöpartistiska riksdagsledamoten Esabelle Dingizians idé att gamla på äldreboenden skulle kunna stimuleras av clownbesök.
Dingizians förslag ingick i ett gemensamt utspel med språkröret Peter Eriksson och gällde skapande av gröna kulturjobb i exempelvis näringslivet, omsorgen och sjukvården. Expressen publicerade nyheten med rubriken ”Inför clowner på ålderdomshemmen”, vilket fick fördomarna att gå i gång både i politiska kulturdebatter och i medier för övrigt.
Esabelle Dingizian har säkert menat väl med sitt utspel, men det var ogenomtänkt och dömt att misslyckas, eftersom okunnigheten är stor beträffande clowners arbete i vården.
Det är till exempel förvånansvärt hur lite vetskap det tycks finnas om Clownrondens långvariga arbete som sjukhusclowner. Även på Sydsvenskans ledarsida (16.9) fick sig clownerna en föraktfull släng.
Clownronden är den enda organisation i Sverige som har prövat regelbundna besök i äldrevården med personal involverad i förberedelse och utvärdering. Projektet Clowner i äldreomsorgen genomfördes 2008–2009 som ett pilotprojekt och en del av Kultur i vården i Vellinge, med stöd av Kultur Skåne. Utvärderingen pekade på en respons som var över förväntan och framförde förhoppningen att projektet skall komma andra kommuner till gagn.
Att vara sjukhusclown är inte detsamma som att vara scenclown. Man tar inte scenclowner direkt från gatan och släpper in i vårdsammanhang.
Det krävs ett speciellt förhållningssätt, speciell utbildning och en speciell fallenhet för improvisation (aldrig färdiga föreställningar). Tålamod, tid, lyhördhet och prestigelöshet krävs. Mötet och respekten för den som clownen träffar är det viktiga. Och naturligtvis är det inte meningen att tvinga sig till ett möte med den som inte vill.
Någon enstaka dörr stängdes framför näsan på oss, och det var helt OK! Men vi kommer ihåg många varma leenden, kiknande skratt, kramar, sång och lustiga ordväxlingar.
En dag när vi sitter vid fikabordet lutar sig en 90 år gammal dam över till clownfiguren Professor Fiffikus och säger:
”Skulle ni inte kunna flytta hit, så att vi fick lite roligt varje dag?”
Professor Fiffikus svarar:
”Skulle ni orka det?”
Damen:
”Skulle ni orka det?”
Nej, det skulle ingen av oss orka, men de regelbundna mötena skulle kunna vara en liten stund varje vecka eller varannan vecka – förutsättningslösa möten med clowner som sprider glädje, musik, humor, drömmar och fantasi. För det är vi aldrig för gamla för att behöva.
Alla de som uttryckt sig negativt om clowner i äldrevården ser tydligen framför sig någon ondskefull grinande figur från filmen It. Det är konstigt att man kan säga: ”Jag gillar inte clowner!” som om clown vore en enhetlig identitet. Är det någon som har hört folk säga: jag gillar inte skådespelare, busschaufförer, kassabiträden?
I Hjalmar Bergmans roman säger Clownen Jac :
”Den sanne clownens mål är att låta människor känna att de lever. Ska det vara så nödvändigt då? Visst inte, mina barn och vänner, men skulle blott det nödvändiga existera, så existerade ingenting.”
Clowner är olika och skall vara olika. De skall färgas av den människa som gestaltar clownen, av den människans hjärta och tillkortakommanden och av det sammanhang den befinner sig i. Det kan vara scenen, cirkusen, kyrkan, konferensen, sjukvården, äldrevården ...
Clownen är naturligtvis en loser som, för att citera Dårarnas fest av Harvey Cox, vill ”fira känslan av komiskt hopp och demonstrera den för världen. Det är tänkbart att den känslan kan försvinna, och där skratt och hopp försvunnit har människan upphört att vara människa.”