I ett yrvaket inlägg om tvångsäktenskap (31.8) efterlyser Johan Linander (C) skyddslagar, slopad möjlighet till äktenskapsdispens för minderåriga samt kriminalisering av barn- och tvångsgifte.
Insikten och ambitionen är lovvärd, om än senkommen, men problemet löses inte genom dessa åtgärder. Tvångsplaceringar, besöksförbud och skyddat boende hjälper inte det stora antal ungdomar som vill behålla relationen till familjen och samtidigt få bestämma över sin egen kropp, kärlek och framtid.
Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja (2009) har i snitt endast tre äktenskap per år fått statlig dispens. I rapporten lämnas sju konkreta åtgärdsförslag, varav de första rör relativt enkla – och sedan länge debatterade – lagändringar.
Dessa punkter tar Linander fasta på. Övriga rekommendationer, som handlar om långsiktiga insatser för djupgående förändring, lämnas därhän.
De senaste två åren har jag genomfört djupintervjuer med Malmöungdomar av olika bakgrund som berättat om sina livsvillkor. En gemensam nämnare är att beslut om framtida livspartner inte ägs av individen utan av familjen.
I flera av intervjuerna skildras hur äktenskapet antingen är förutbestämt sedan tidig ålder eller mäklas genom föräldrar. Ungdomarna berättar om hur äktenskapen beseglas genom en privat religiös ceremoni eller genom ett handslag mellan två manliga överhuvuden. Om bägge eller någon av parterna är minderårig väntar man med att registrera äktenskapet hos myndigheterna.
För vissa ungdomar är äktenskapet en kollektiv angelägenhet utan utgångspunkt i kärlek, ömsesidighet och självförverkligande.
Diskussionen är inte ny även om minnet hos både politiker och myndigheter verkar kort. Frågor om simundervisning, tvångsäktenskap eller obligatoriska gynundersökningar lyfts med jämna mellanrum fram och tjänar som underlag för populistiska utspel utan nyansering och verklighetsförankring, och självdör sedan med insikten om att problemen är alltför komplexa för att kunna lösas med en paragrafändring eller en checklista på anslagstavlan.
Kvar blir verkligheten för alla de ungdomar som tvingas leva med de faktiska konsekvenserna av vår kortsiktiga politik och vår oförmåga att hantera skiljaktiga värderingssystem.
”För vissa ungdomar är äktenskapet en kollektiv angelägenhet utan utgångspunkt i kärlek, ömsesidighet och självförverkligande.”