Författaren och journalisten Dudley Clendinen har amyotrofisk lateral skleros, ALS, en dödlig degenerativ sjukdom. Tidigare i år skrev han i New York
Times om hur mycket han för närvarande njuter av livet, och om sin plan att avsluta det när, som han säger, ”musiken tystnar – när jag inte kan knyta min fluga, berätta en rolig historia, gå ut med hunden, tala med Whitney, kyssa någon speciell eller skriva ner rader som dessa”.
En vän berättade för Clendinen att han borde köpa en pistol. I USA kan man köpa en pistol och sätta en kula i huvudet utan att bryta mot några lagar. Men om du är en laglydig person som redan är för sjuk för att köpa ett vapen, eller använda det, eller som inte anser att det är ett fridfullt och värdigt slut att skjuta sig, vad kan du då göra?
Du kan inte be någon annan att skjuta dig, och om du berättar för din doktor att du fått nog och skulle vilja ha hans eller hennes hjälp med att dö innebär det i de flesta länder att du ber doktorn att begå ett brott.
I november publi
cerade en expertgrupp inom Royal Society of Canada, Kanadas vetenskapsakademi, en rapport om beslutsfattande vid livets slut. Rapporten ger ett starkt argument för att tillåta läkare att hjälpa sina patienter att dö, givet att patienterna är beslutskapabla och frivilligt begär sådan hjälp.
Den etiska grunden för argumentet handlar inte så mycket om att undvika onödigt lidande för terminalt sjuka patienter, som om kärnvärdet individuell autonomi, eller självbestämmande. ”Sättet vi dör på”, skriver expertgruppen, ”återspeglar vår uppfattning om vad som är viktigt, lika mycket som andra centrala beslut i livet.” I en stat som skyddar individens rättigheter borde också rätten att besluta hur man vill dö erkännas.
Rapporten ger också en uppdaterad översikt över hur läkarassisterad dödshjälp fungerar i praktiken i de ”levande laboratorier” som finns – de länder och delstater som tillåter detta. I Schweiz liksom i de amerikanska delstaterna Oregon, Washington och Montana tillåter lagen numera läkare att på begäran förse en terminalt sjuk patient med recept på medicin som ger en stilla död. I Nederländerna, Belgien och Luxemburg har läkare även rätt att på patientens egen begäran ge en dödlig injektion.
Med undantag för Montana, där legalisering av dödshjälp infördes så sent som 2009 och säkra data saknas, så undersökte expertgruppen rapporter från var och en av dessa stater och delstater. I Nederländerna stod frivillig dödshjälp för 1,7 procent av alla dödsfall 2005 – exakt samma andel som 1990. Andelen fall där en patients liv förkortades utan någon uttrycklig begäran från patienten halverades under samma tid från 0,8 procent till 0,4 procent.
Flera undersökningar pekar på att det i andra länder, där det är olagligt att be en läkare om hjälp att avsluta livet, är mycket vanligare att en patients liv avslutas utan uttrycklig begäran.
I B
elgien ökade fallen av frivillig dödshjälp från 1,1 procent av alla dödsfall 1998 till 1,9 procent 2007. Men andelen fall då en patients liv avslutades utan en uttrycklig begäran minskade samtidigt från 3,2 procent till 1,8 procent.
I Oregon, där Death with Di
gnity-lagen, lagen om en värdig död, har varit i kraft i tretton år, har det årliga antalet läkarassisterade dödsfall ännu inte nått upp till hundra. I Washington är antalet ännu mindre.
Den kanadensi
ska expertgruppen drog därför slutsatsen att det finns stark evidens mot en av de stora farhågor som motståndare till frivillig dödshjälp, eller läkarassisterat döende, ofta framför – att det är första steget på ett sluttande plan som leder till ett mer omfattande medicinskt dödande. Expertgruppen fann också att en rad andra invändningar mot en legalisering inte höll och rekommenderade att den kanadensiska lagen ändras så att både frivillig dödshjälp och läkarassisterat självmord blir tillåtet.
Undersökningar visar att mer än två tredjedelar av kanadensarna stödjer en legalisering av dödshjälp – en nivå som har varit stabil i flera decennier. Det är därför inte förvånande att rapporten fått starkt stöd i kanadensisk press. Vad som är mer förvånande är den svala reaktionen från landets politiska partier, varav inte något sagt sig vara villigt att stödja en lagändring på detta område.
Samma gap mellan den allmänna opinionen och politikerna finns på annat håll, exempelvis i Storbritannien och flera andra europeiska länder. Varför misslyckas demokratiska institutioner så ofta, just när det gäller döendet, med att översätta medborgarnas vilja till lagstiftning?
Jag m
isstänker att etablerade politiker är rädda för att stöta sig med religiösa institutioner som är motståndare till frivillig dödshjälp, även om troende individer ofta har en annan uppfattning än deras religiösa ledare.
Opinionsundersökningar i flera länder har till exempel visat att en majoritet av katolikerna stödjer legalisering av frivillig dödshjälp. Även i det starkt katolska Polen är det idag fler som stödjer en legalisering än som motsätter sig det.
Hur som helst bör inte en minoritets religiösa trosföreställningar tillåtas förvägra individer som Dudley Clendinen rätten att avsluta livet på det sätt som de själv väljer.
Peter Singer är professor i etik vid Princetonuniversitetet och universitetet i Melbourne samt författare till bland annat böckerna Praktisk etik och Det liv du kan rädda.