Att storken kommer är ingen självklarhet och rent mänskligt hade det säkert
varit tungt för Victoria att inte bli gravid. Hennes mage har ju stått i
fokus länge, varje ny skärning på klänningen har tolkats och tolkats om.
Det räcker inte att hon sköter jobbet som statschef en dag, hon ska också föda
en tronarvinge. Fortplantningen är A och O – de kungliga betraktas helt
enkelt alltid lite som avelsdjur.
PR-mässigt är babybeskedet en fullträff för monarkin:
Med det trappas intresset för kungahuset upp ytterligare, här hemma och
internationellt, och samtidigt hamnar kaffeflickor, brutna förlovningar och
kungens svärfars naziförflutna i skymundan.
För som en annan färsk mamma, journalisten Ebba von Sydow, sade i Rapport i
onsdags: ”Det finns inget som engagerar så mycket i Sverige idag som
moderskapet.”
Hon borde veta, en kvinna som alltid jobbat mycket, men som kritiseras för att
hon jobbar också nu när hon fått en dotter.
En mage är en mage är en mage, men det går redan att rysa inför den bevakning
som kommer att drabba den kungliga magen. Måtte graviditeten sluta lyckligt.
Nyheten om bebisen nådde mig via radions P1 precis då familjen bänkat sig vid
ett bord av ohyvlade bräder på en rastplats vid gränsen till Skåne i
onsdags; bilen var tömd på barn och hundar och hamburgarna serverade.
Svenssonsemester.
Mitt i den egna röriga familjelyckan var det lätt att vara generös:
Grattis, grattis, Victoria och Daniel. Verkligen, grattis.
Sedan fastnade tuggorna i halsen. För strax efter Ekot följde Studio Ett med
ett reportage från svältens Somalia och Banadirsjukhuset i Mogadishu: under
de 45 minuter som reportern Richard Myrenberg tillbringade där dog tre barn.
Att dö i svält med uppsvälld mage och brinnande huvudvärk låter ohyggligt.
Ohyggligt måste det också vara att som förälder inte kunna hjälpa eller
lindra, bara se på när barnet dör och sedan sörja.
Tidningsreportaget om den unga kvinnan som nu mist fyra av sina fem barn,
bilden av hennes hårda grepp om sitt sista levande knyte, har etsat sig
fast. Och hon är bara en av hundratusentals, FN räknar med att 640 000 barn
är akut undernärda och att dödssiffran bland småbarn kommer att stiga.
Att Somalias svältkatastrof är självförvållad, att matbristen har politiska
orsaker, spelar ingen roll. Politiska orsaker har hungersnöd alltid, men för
dem som svälter och dem som ser sina barn dö är det ingen tröst.
De behöver bröd, inte moralkakor.
Jämfört med dessa barn lever alla svenska ungar som prinsar och prinsessor.
Aldrig har det väl varit enklare att vara förälder än i Sverige år 2011, med
förskolor som i regel är utmärkta och lång föräldraledighet. Här blir barn
föremål inte bara för sina föräldrars omsorger utan också politikernas,
företagens, vårdens, grannarnas, släktens ...
”Det finns inget som engagerar så mycket i Sverige idag som moderskapet.”
Som sagt.
Länge hävdade jag envist att ”barn-som-accessoarer” är fiktion, något att göra
film och böcker om, något att drömma sig bort till med glassiga tidskrifter
som Mama.
Att vara småbarnsmamma är så långt ifrån detta, detta livsstilsföräldraskap
är värre än det humblebrag vi föräldrar sysslar med på Facebook lite till
mans med små anekdoter ur vardagen som får den att verka lite läckrare än
gröt på golvet och kräk på kragen.
Barn som charmiga tillbehör i en perfekt verklighet?
Ungar som pynt?
Fast nu har jag sett Mamaland: i Humlegårdens parklek, Stockholm, häckar de
piffiga mammorna. Fläckfria vita toppar i sensommarsolen, skyhöga kilklackar
och hår som umgåtts med plattången länge efter morgonens dusch. Läckrare än
lattemammor.
Så ser alltså föräldraskap ut 2011. Också.
Om allt går som det ska – nyheten om den kungliga graviditeten avslöjades
väldigt tidigt om nedkomsten faktiskt beräknas först till mars – blir alltså
Victoria och Daniel mamma och pappa nästa år. Vuxna utan makt också hemma:
Att bli förälder är att sätta sig i händerna på ödet. Oroa sig för allt från
att spädbarnet plötsligt slutar andas till att tonåringen slutar äta.
Att vara förälder är hisnande – och lite hemskt.
Så blir det också för Victoria och Daniel, trots att de bor på ett slott med
all hjälp de kan önska.
Malörten i glädjebägaren är att deras barn föds till rikets högsta ämbete.
Fast innan det är dags för pyret att bestiga tronen har mycket hunnit hända.
Kanske är Sverige då rentav en fullfjädrad demokrati med vald statschef –
och alla prinsar och prinsessor förpassade till sagans värld.