Skolans bästa värld

När det gäller skolans egna bedömningar av elevernas resultat finns en tendens hos lärare och skolledare att förklara goda prestationer med duktiga elever och mindre bra prestationer med svaga elever.

Att betygsätta sina egna insatser tycks lärarna och deras överordnade inte vara särskilt intresserade av. ”Huruvida undervisningen verkligen gett eleverna möjlighet att tillägna sig de kunskapskvaliteter som beskrivs i betygskriterierna, verkar vara en fråga som är mycket känslig”, heter det i ett kapitel.

Med tanke på det förslag till en ny lärarutbildning som inom kort skall presenteras har Lövings och Bergeås bok en hel del att ge.

Frågan är om detsamma kan sägas om en skolrapport som presenterades i torsdags: Hur lärares förmågor påverkar elevernas studieresultat av Erik Grönqvist och Jonas Vlachos på uppdrag av statliga Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau.

Jodå, även denna publikation är väl värd en granskning, särskilt som mycket av skoldiskussionen på senare tid fokuserat just på att elevframgångar nästan enbart skulle bero på den enskilde lärarens skicklighet och förmåga att entusiasmera.

Vad kommer Grönqvist och Vlachos då fram till?

De har jämfört gymnasiebetyg, kognitiv förmåga och ledaregenskaper hos dagens lärarstudenter med hur läget var för 15–20 år sedan. Och de har klart kunnat konstatera att dagens blivande lärare är sämre utrustade på dessa områden än vad deras äldre kollegor var. Men författarna har också, kanske något paradoxalt, slagit fast att ”vår huvudsakliga slutsats är att det är svårt att se någon tydlig effekt på den genomsnittliga eleven av lärarnas mätbara förmågor”.

Glöm alltså superpedagogerna i den redigerade TV-dokumentären Klass 9A, som visades för en tid sedan. Ingen lärare kan svinga sitt trollspö och plötsligt göra alla elever till skolljus.

Förmodligen inte. Men det som Grönqvist och Vlachos påstår om den genomsnittliga eleven säger inte hela sanningen om alla elever. Lärarens begåvning och skicklighet har betydelse för hur eleverna lyckas, men inte på det självklara sätt som vi kanske inbillat oss om vi satt likhetstecken mellan en ”duktig” och ”framgångsrik” lärare med en lärare som har väl utvecklade ledaregenskaper och besitter en hög kognitiv förmåga, det vill säga är en utpräglad teoretisk begåvning och har väldigt lätt för att lära.

En sådan lärare kan förvisso vara till nytta för både svaga och högpresterande elever. Men bara med en begränsad del av sina egenskaper. Ledarförmågan gynnar de svaga eleverna medan den inte tycks påverka de högpresterande. Och omvänt med lärarens höga kognitiva förmåga. Den appellerar direkt till de lika högt begåvade eleverna medan den stöter bort de svaga.

På det hela taget har utvecklingen gått de icke så duktiga elevernas väg eftersom ”lärare med låg kognitiv förmåga bättre lyckas nå fram till de svagaste” och denna lärarkategori har ju uppenbarligen blivit större.

Om nu alltför stora växlar inte skall dras på dessa slutsatser – det finns alltid osäkerheter i den här typen av undersökningar – så pekar de ändå på något centralt i sammanhanget:

Den nya lärarutbildningen måste höja nivån bland sina studenter. Tidigare rapporter har ju talat om växande kunskapsluckor hos stora elevgrupper. Men hur fokuserad på ämnesdjup den nya utbildningen än blir får den inte glömma bort pedagogiken och metodiken.

När den mest begåvade läraren når fram till den svagaste eleven har skolan i någon mening, som det uppenbarligen inte är helt enkelt att sätta fingret på, lyckats.

Kennet Andreasson