2009 kom det fram att Swedfund i Makedonien investerat i mejeriet Swedmilk. När det uppdagades att allt var en enorm ekonomisk svindel la man benen på ryggen och lämnade lurade makedonska småbönder åt sitt öde.
Våren 2011 stod det klart att bolaget satsat hundratals miljoner kronor för att dra igång ett energiföretag i Tanzania. Vinsterna såg man till att lyfta ut till skatteparadis. Samma år kom det i dagen att man röjt namnet på en whistleblower som – med livet som insats – ville uppmärksamma bolaget på korruption i en Afrikafond som det stödde.
Och igår var det åter dags att ta sig för pannan:
Tiotals miljoner kronor rakt ner i ett etanolföretag som tillskansat sig mark från lokalbefolkningen med kontrakt som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Vad ska man dra för slutsats av allt detta?
För det första är det djupt problematiskt att ett statligt riskkapitalbolag så konsekvent gömmer sig bakom sekretessbestämmelserna i aktiebolagslagen. Till skillnad från exempelvis i Sida, som lyder under offentlighetsprincipen, kan oegentligheter i Swedfund bara avslöjas med hjälp av läckor.
Den 27 april i år gav regeringen nya ägardirektiv som kräver större transparens av företaget. Swedfund måste sluta att slarva med biståndsmiljonerna.