En färsk rapport i Läkartidningen visar att närstående till parkinsonsjuka i
flera avseenden påverkas negativt ju längre hemmavården pågår.
Av drygt 400 intervjupersoner var 30 procent under 65 år och av dessa var en
tredjedel sjukskrivna eller förtidspensionerade på grund av den vårdades
sjukdom. En dryg tredjedel hade problem med sömnen, över hälften kände sig
stressade.
I Sverige vårdar 160 000 personer en närstående. Nästan var fjärde person över
55 år betecknas som en informell hjälpgivare. Anhörigvårdarna svarar för
runt 70 procent av all hjälp till äldre som bor kvar hemma.
Denna anhörigskara står för ett ofta oavlönat och föga uppmärksammat
vårdansvar.
Det frestar på. Många blir socialt isolerade, ekonomin och hälsan kan
försämras.
Mycket av omsorgen utgår förmodligen från en känsla av samhörighet. Har man
levt ett långt liv ihop är det för många naturligt att efter bästa förmåga
hjälpa den sjuke med allt från blöjbyten till mediciner.
Ibland kan en närstående ensam klara det som kräver personal i treskift på en
institution.
Imponerande.
Samtidigt kan man fundera över hur frivilligt anhörigstödet egentligen är och
i vad mån stat och kommuner inte tämligen kyligt kalkylerar med denna
billiga välfärdskraft. Kärlek är ju gratis.
I så fall skulle man kunna se kalkylen som ett undantag från det som Henrik
Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa kallar Sveriges
statsindividualism – tanken att vuxna med statligt stöd inte skall behöva
ligga någon annan till last.
De senaste tio åren har vården och omsorgen av äldre genomgått stora
förändringar. Antalet platser i särskilda boende har minskat kraftigt.
Kostnaderna för hemtjänst har ökat, utan att för den skull fullt ut
kompensera för neddragningarna av boendena. På landets sjukhus har
sängplatserna minskat och genomströmningen av äldre ökat.
Följden är att anhöriga ”får bära ett ökat ansvar och ta konsekvenser av
brister och tillkortakommanden i den offentliga vården”, skriver
Socialstyrelsen i sin senaste lägesrapport för äldrevården.
Skall anhöriga vårda äldre och sjuka i hemmet utan att slita ut sig måste
samhället erbjuda hjälp och stöd.
Men något krav om att göra det har kommuner inte haft – inte förrän vid
halvårsskiftet då lagen ändrades. Nu har regeringen dessutom beslutat att
skjuta till 300 miljoner kronor per år till kommunerna som stöd till
anhöriga som vårdar.
Det är välkommet. Men resurstillskottet skall nog snarast ses som en symbolisk
markering.
Vill man se ekonomiskt på anhörigvården talar mycket för att det finns pengar
att spara på ett utökat stöd och bättre samordning. Många äldre åker idag
skytteltrafik mellan hem, sjukhus och korttidsvård, bland annat för att
anhöriga inte får tillräckligt stöd eller för att deras roll inte beaktats.
Sverige tillhör de länder i världen som har störst andel personer över 80 år.
Och de äldre kommer att bli fler.
De som vill vårda sina anhöriga hemma skall självklart få göra det, givet att
det också är den vårdades önskan. Men ingen skall tvingas till det – för att
det saknas platser på särskilda boenden, för att kvaliteten inte håller
måttet eller för att samhället på just detta område förväntar sig att
medlemmar i en familj skall agera som ett kollektiv.
Också i ålderdomen skall människor ha rätt att vara individer.
Frågan är om skattebetalarna vill stå för hela notan.