Den politiska oviljan att ta i ämnet dödshjälp har bidragit till oklarheter om
villkoren för vissa beslut i livets slutskede. Som frågan om patientens
möjlighet att begära palliativ sedering, alltså att sänka medvetandet med
läkemedel när alla försök att lindra plågorna misslyckats.
Vidare finns ett fyra år gammalt förslag att införa ett så kallat
livsslutsdirektiv. Det skall bland annat ge människor möjlighet att påverka
vården vid livets slut, då personen ifråga inte längre är beslutskapabel.
Men varken nuvarande eller tidigare regering har gått vidare med ärendet.
Troligen för att det rör sig om svåra etiska avgöranden som väcker djupa
känslor.
Men att blunda hjälper knappast.
I förra veckan rekommenderade Statens medicinsk-etiska råd, Smer, i en
promemoria till regeringen att frågan om självvalt livsslut utreds.
Idag kan läkare avstå från och avbryta livsuppehållande behandling. Däremot
får de inte som i Nederländerna och Belgien skriva ut läkemedel i syfte att
patienten skall kunna ta sitt liv.
Det innebär att personer med obotlig och invalidiserande sjukdom ibland söker
sig utomlands för att få hjälp. Andra tar sig av daga för egen hand eller
fortsätter ett liv som i deras ögon förlorat allt värde.
Smer:s förslag är egentligen modest: att närmare undersöka förutsättningarna
för och konsekvenserna av en regeländring som skulle ge dessa individer
möjlighet att få sin önskan tillgodosedd här hemma.
Inte minst som en majoritet av befolkningen tycks redo för ännu radikalare
förändringar och vill tillåta aktiv dödshjälp – att läkare avslutar en
patients liv genom en injektion.
Enligt en undersökning i nyhetsmagasinet Fokus är 47 procent för sådan
dödshjälp. 36 procent tycker att den skall tillåtas ibland.
Vården blir mer avancerad, allt fler kommer att räddas till ett liv med
kroniska sjukdomar. Samtidigt finns en stark strömning för att öka
patientens inflytande på vården. Och självmord är inte förbjudet.
Varför då inte tillåta läkarassisterat självmord under strikt reglerade former
i särskilda fall? För dem som fått all upptänklig hjälp men ändå lider och
föredrar döden framför livet?
För att många inte får en optimal palliativ vård, exempelvis via hospice. Där
erbjuds behandling för problem – illamående, smärta, depression och ångest –
som kan bidra till dödsönskan.
För att det kan vara svårt att avgöra om en människas dödsönskan är beständig,
väl genomtänkt och helt igenom dess egen. Eller är den ett resultat av
påtryckningar från anhöriga eller samhället? Den tanken oroar.
Det finns goda skäl att utvidga hospice-verksamheten i Sverige. Men står
dödshjälp verkligen i motsättning till en god vård vid livets slut? Är den
inte snarare ett komplement?
Björn Ramel