Allt med hjälp av lite centralstimulantia, som det narkotikaklassade
preparatet Concerta.
Ungefär så, något överdrivet, beskrev Ekot på måndagen ett intressant projekt
på Norrtäljeanstalten. Där har 30 klienter med långvariga straff och
diagnosen ADHD fått läkemedelsbehandling i kombination med psykosociala
insatser.
”Jag förändrades över en natt. Jag blev en helt annan person. Det fanns
ingenting som kunde få mig att slåss igen och så är det fortfarande”,
förklarade en av de intagna som deltagit i försöket.
Om åtgärderna lyckas hos bara tre av tio försökspersoner betyder det en
samhällsekonomisk vinst på en kvarts miljard kronor under 20 år, tillfogade
nationalekonomen Ingvar Nilsson, som står för projektets ekonomiska
utvärdering.
Nilsson pekade på minskad brottslighet, färre skador på tredje man och mindre
sjukvård.
Det vore fantastiskt.
Personer med detta neuropsykiatriska funktionshinder – där impulsivitet och
koncentrationssvårigheter hör till symtomen – tycks kraftigt
överrepresenterade i häkten och fängelser. Av landets cirka 7 000 intagna
beräknas mellan 2 000 och 3 000 ha ADHD. De flesta är sannolikt varken
diagnostiserade eller behandlade. Utrymmet för förbättringar borde alltså
vara stort.
Ändå påminde inslaget i Ekot mer om ett väckelsemöte än något annat.
Inte en kritisk röst. Inte en motfråga från reportern.
Rapporten från Kriminalvården är, enligt myndighetens egen utsago, preliminär.
Uppgifterna har inte granskats och godkänts av externa forskare inför
publicering, vilket är brukligt i vetenskapliga sammanhang.
Faktum är att deltagarna fortfarande vistas på Norrtäljeanstalten. Det gör det
onekligen marigt att säga något säkert om de långsiktiga effekterna, efter
utslussning. Dessutom finns väldigt få, om ens några, andra studier av
medicinsk behandling för interner med ADHD. I Sverige är
läkemedelsbehandling av vuxna med ADHD generellt fortfarande ovanlig och det
råder oenighet om hur diagnosen skall utredas.
Varför hade Kriminalvården så bråttom att offentliggöra siffror som till stor
del bygger på uppskattningar och hypoteser? Och hur kan Ekot tillåta sig
formuleringar som att rapporten ”visar att projektet genererar vinster i
mångmiljonklassen”?
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M), lär dock bli glad. I förra veckans
partiledardebatt nämnde han som en av tre viktiga uppgifter inför nästa
mandatperiod att ”rusta vår motståndskraft mot våld och droger i det svenska
samhället”. Igår besökte han också ett center för rehabilitering av barn och
ungdomar med ADHD.
Kriminalvårdens brådska gör inte studien ett dugg mindre angelägen. Tvärtom.
Kriminella och missbrukare är marginaliserade grupper. Hjälpen från
samhällets sida har ofta byggt mer på ideologi än vetenskap.
Observationer på Norrtäljeanstalten tyder på att de behandlade hamnar mindre i
bråk, sjukskriver sig mer sällan och deltar mer i utbildningsprogram. Det
lovar gott. På sikt kan behandlingen visa sig vara ren bingo för
individerna, deras anhöriga och för samhället.
Men ingen vet.
Genom att basunera ut en preliminär rapport kan kritiker som ser ADHD som ett
påhitt och medicinerna som ett sätt för samhället att hålla ”besvärliga
individer” i ro med ”knark” få vatten på sin kvarn.
Det var väl inte meningen?