Det yrkade åklagaren under gårdagens slutplädering i den uppmärksammade
rättegången mot läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.
Aktiv dödshjälp är inte tillåtet i Sverige. Att patienten i det aktuella
fallet var så sjuk att läkaren efter samråd med föräldrarna – och i
överensstämmelse med lagen – valt att avsluta den hjärnskadade flickans
livsuppehållande behandling spelar ingen roll.
Vården ska självfallet inte vara någon juridisk frizon, vilket kritik från
läkarhåll har kunnat ge intryck av. Har läkaren begått ett brott ska hon
dömas.
I dagsläget är det ändå svårt att se några vinnare i den utdragna och
infekterade rättsprocessen.
Föräldrarna har velat få svar på vad som hände dottern. Förståeligt. Men
experter verkar oense eller osäkra på viktiga punkter. Socialstyrelsen har
bedömt att vården givits enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Samtidigt har en osäkerhet spritt sig bland läkare kring vård i livets
slutskede. Kårens tilltro till rättssystemets förmåga att bedöma
komplicerade vårdförlopp har fått sig en törn.
Följden kan bli att svårt sjuka patienter inte får den smärtlindring de borde
eller att personalen döljer vad den gjort.
Det finns därför skäl att värna traditionen att Socialstyrelsen är den instans
som först hanterar misstankar om att fel begåtts. I Astrid Lindgren-fallet
hamnade ärendet hos polis, och först i ett senare skede efterfrågades
Socialstyrelsens bedömning.
Vård i livets slutskede är medicinskt och etiskt komplicerat. Den måste
ständigt debatteras, förfinas. Nu har föreskrifter getts ut av
Socialstyrelsen. Välkommet.
En för alla parter trygg vård förutsätter också en lyhördhet mellan
medicinens, etikens och juridikens representanter.