Fransk populism

Björn Ramel.

Vårens presidentval i Frankrike har beskrivits som en kamp mellan ”Sarko” och ”Sego” – mellan högerns Nicolas Sarkozy och socialistpartiets Ségolène Royal.

Kanske det blir så.

Men nya mätningar visar att Royal tappar mark. Och än går det inte att räkna ut det förra presidentvalets stora överraskning, högerextremisten Jean-Marie Le Pen. Särskilt om vänstern splittras så som skedde 2002 kan han komma långt.

Frankrike må vara ett land med stora problem. Ett land som till skillnad från exempelvis Storbritannien hållit fast vid en protektionistisk politik i en globaliserad värld. Ett land som bevarat ett omodernt välfärdssystem och dras med svag tillväxt, låg sysselsättning och en arbetslöshet på drygt 8 procent.

De våldsamma upploppen i de parisiska förorterna hösten 2005 bör nog ses i ljuset av en stagnerande ekonomi i kombination med en misslyckad integrationspolitik.

Men Frankrike är ändå en politisk stormakt i Europa.

Fransmännens nej till förslaget om ett nytt konstitutionellt fördrag i EU och den utdragna ”tankepausen” efteråt illustrerar landets inflytande.

Dessutom anses få demokratiskt valda ledare ha så stor makt som Frankrikes president. När fransmännen går till valurnorna i april är det därför ett viktigt val som får betydelse långt utanför landets gränser.

Vinner Royal lär EU få en förespråkare för ett fördrag som inkluderar sociala förpliktelser för unionen. Sarkozy däremot har ställt sig positiv till en nedbantad version.

Ekonomiska reformer i Frankrike vore ett lyft också för EU. Men de är svåra att vinna val på. Och om de salufördes av någon av huvudkandidaterna skulle det kunna flytta röster till populisten Jean-Marie Le Pen.

Le Pen måste visserligen få in ytterligare underskrifter för att få delta i valet. Men i flera undersökningar har han ett stöd på drygt 10 procent i befolkningen, vilket är betydligt mer än vid motsvarande tidpunkt 2002.

Det kan förklara den bitvis tuffa hållning som både Sarkozy och Royal intagit ifråga om exempelvis brottsbekämpning. Möjligen har Le Pens starka ställning även bidragit till den osäkerhet som omgärdar de två huvudkandidaternas ekonomiska politik.

Sarkozy har visserligen talat om en brytning med den nuvarande välfärdsordningen. Men samtidigt anser han att Frankrike måste skyddas från konsekvenserna av globaliseringen. I likhet med Royal har han beklagat sig över räntepolitiken som den Europeiska centralbanken, ECB, för.

Ségolène Royal har under lång tid haft medvind i opinionsmätningarna och har uppfattats som en förnyare i fransk politik:

Hon är kvinna. Hon har, inte alldeles olikt Sveriges statsminister, ägnat tid åt att lyssna av stämningarna i folkdjupet och lyfter fram ”medborgarbestämmande” som sitt varumärke.

Men efter några politiska fadäser har hennes stjärna dalat. Kanske har fransmännen också tappat tålamodet med en kandidat som på många sätt varit politiskt diffus.

Programtalet som hon presenterade i söndags – med löften om höjda minimilöner, höjda pensioner och socialt bostadsbyggande – verkar inte ha vänt opinionen.

En färsk undersökning ger Sarkozy ett försprång på cirka 8 procentenheter framför Royal. Båda utmanas av Le Pen, men även av socialliberalen François Bayrou som seglat upp som en outsider.

Därmed går det inte att utesluta en repris av 2002 års val med en högerkandidat och Jean-Marie Le Pen som går vidare till en andra valomgång. Hur som helst verkar Le Pen redan ha påverkat den franska debatten på ett oroväckande sätt. I slutändan kan det färga av sig på EU:s politik.

Författare:
Publicerad 14 februari 2007 20.52
Uppdaterad 15 februari 2007 00.03

Björn Ramel
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu