Frankrike må vara ett land med stora problem. Ett land som till skillnad
från exempelvis Storbritannien hållit fast vid en protektionistisk politik i
en globaliserad värld. Ett land som bevarat ett omodernt välfärdssystem och
dras med svag tillväxt, låg sysselsättning och en arbetslöshet på drygt 8
procent.
De våldsamma upploppen i de parisiska förorterna hösten 2005 bör nog ses i
ljuset av en stagnerande ekonomi i kombination med en misslyckad
integrationspolitik.
Men Frankrike är ändå en politisk stormakt i Europa.
Fransmännens nej till förslaget om ett nytt konstitutionellt fördrag i EU
och den utdragna ”tankepausen” efteråt illustrerar landets inflytande.
Dessutom anses få demokratiskt valda ledare ha så stor makt som Frankrikes
president. När fransmännen går till valurnorna i april är det därför ett
viktigt val som får betydelse långt utanför landets gränser.
Vinner Royal lär EU få en förespråkare för ett fördrag som inkluderar
sociala förpliktelser för unionen. Sarkozy däremot har ställt sig positiv
till en nedbantad version.
Ekonomiska reformer i Frankrike vore ett lyft också för EU. Men de är svåra
att vinna val på. Och om de salufördes av någon av huvudkandidaterna skulle
det kunna flytta röster till populisten Jean-Marie Le Pen.
Le Pen måste visserligen få in ytterligare underskrifter för att få delta i
valet. Men i flera undersökningar har han ett stöd på drygt 10 procent i
befolkningen, vilket är betydligt mer än vid motsvarande tidpunkt 2002.
Det kan förklara den bitvis tuffa hållning som både Sarkozy och Royal
intagit ifråga om exempelvis brottsbekämpning. Möjligen har Le Pens starka
ställning även bidragit till den osäkerhet som omgärdar de två
huvudkandidaternas ekonomiska politik.
Sarkozy har visserligen talat om en brytning med den nuvarande
välfärdsordningen. Men samtidigt anser han att Frankrike måste skyddas från
konsekvenserna av globaliseringen. I likhet med Royal har han beklagat sig
över räntepolitiken som den Europeiska centralbanken, ECB, för.
Ségolène Royal har under lång tid haft medvind i opinionsmätningarna och har
uppfattats som en förnyare i fransk politik:
Hon är kvinna. Hon har, inte alldeles olikt Sveriges statsminister, ägnat
tid åt att lyssna av stämningarna i folkdjupet och lyfter fram
”medborgarbestämmande” som sitt varumärke.
Men efter några politiska fadäser har hennes stjärna dalat. Kanske har
fransmännen också tappat tålamodet med en kandidat som på många sätt varit
politiskt diffus.
Programtalet som hon presenterade i söndags – med löften om höjda
minimilöner, höjda pensioner och socialt bostadsbyggande – verkar inte ha
vänt opinionen.
En färsk undersökning ger Sarkozy ett försprång på cirka 8 procentenheter
framför Royal. Båda utmanas av Le Pen, men även av socialliberalen François
Bayrou som seglat upp som en outsider.
Därmed går det inte att utesluta en repris av 2002 års val med en
högerkandidat och Jean-Marie Le Pen som går vidare till en andra valomgång.
Hur som helst verkar Le Pen redan ha påverkat den franska debatten på ett
oroväckande sätt. I slutändan kan det färga av sig på EU:s politik.