President Nicolas Sarkozy må ha överskridit sina befogenheter, gått vid sidan
av protokoll och retat gallfeber på en del med sin känsla för drama och
rampljus.
Men hans skytteldiplomati mäklade fram vapenvila i Georgienkonflikten. Han
fick 27 EU-länder att enas om krispaket när finansmarknaderna hotade att
kollapsa. Han rodde i land ett bindande klimatavtal för EU som höll fast vid
de ursprungliga utsläppsmålen.
Lösningarna har lämnat en del frågetecken efter sig. Men med ”Super-Sarko” på
ordförandeposten har EU visat sig överraskande snabbfotat och beslutsamt.
Unionen har uppträtt samfällt på ett sätt som medborgarna knappast är
bortskämda med. Minns splittringen då USA invaderade Irak.
Betyder då detta att Lissabonfördraget, som bland annat är tänkt att göra EU
mer effektivt, är överflödigt? Att nuvarande fördrag duger?
Tvärtom. Det franska ordförandeskapet under aktivisten Sarkozy får betraktas
som ett undantag från regeln. Och som The Economist påpekar har den franske
presidenten i viss mening agerat som om det nya fördraget redan vore på
plats. Åtminstone valda delar av det, exempelvis posten som ”EU-president”.
Ett starkt EU måste bygga på starka nationer, sade Sarkozy då han summerade
chefskapet för unionen. Stora länder har inte större rättigheter än mindre,
fortsatte han, men de har större ansvar.
Det framstår som inte så lite arrogant: vissa är mer lika än andra. Men
uttalandet speglar också en oro på många håll för hur passivt EU kan bli när
mindre mäktiga länder nu tar över. Från årsskiftet håller Tjeckien i
ordförandeklubban. Därefter står Sverige på tur.
Oron är knappast obefogad – den ekonomiska krisen är långt ifrån över, ett
globalt klimatavtal skall slutas. Många tvivlar på att särskilt Tjeckien,
med den EU-skeptiske presidenten Vaclav Klaus i spetsen, är redo för
uppgifterna. Tjeckien har dessutom inte ratificerat Lissabonfördraget.
Men ett stormaktscentrerat EU à la Sarkozy, där ordförandelandet gör lite som
det passar och mindre länder kan känna sig överkörda, är inte heller
önskvärt. Inte på längre sikt, risken är att det splittrar unionen.
Desto viktigare att Lissabonfördraget träder i kraft snarast möjligt. I bästa
fall banar det väg för ett EU med skärpa, stadga och framåtdrift.
Det franska ledarskapet har visat på potentialen. Riskerna med status quo kan
bli tydliga under det tjeckiska.
Björn Ramel