Få säger längre emot honom. Varför skulle de?
Vägen mot en lugn och trygg skolmiljö är dock inte lika självklar som målet.
Skolans problem är sällan bara skolans. Och alliansens utbildningspolitik
har, hittills, haft mer effekt på väljarkåren än på skolresultaten.
En del talar för att den psykiska ohälsan hos barn har ökat, vilket påverkar
skolan. Samtidigt är föräldrarollen i gungning. En ny sjuka har etablerats:
Den sönderstressade barnfamiljen. Köksbordet – vår tids mest politiserade
möbel – står kvar, men vem har tid att samlas och diskutera kring det?
Skolor, socialtjänst och barnhälsovård satsar varje år miljoner på ett
hundratal olika program för att förebygga psykiska problem hos barn och
ungdomar. De heter sådant som Cope, Komet och Family check up och riktar sig
i varierande grad till unga och föräldrar.
Bra? Eller mest dyrt och dumt? Tyvärr är det ingen som vet så noga.
När Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, synade litteraturen för
33 av programmen – ibland lanserade som ”evidensbaserade” av kommersiella
intressenter – visade det sig att bara sju hade ett ”begränsat vetenskapligt
värde”. Effekterna var med få undantag små.
Många program är utformade i länder där lydnad betonas mer än här. Exempelvis
används så kallad timeout – ibland på ett sätt som kan gränsa till skamvrån.
Andra program kan förstärka normbrytande beteende eller vara
stigmatiserande, varnar SBU.
På ett mer grundläggande plan finns risken att dess fokus på individen fjärmar
blicken från mer samhällsorienterande åtgärder.
Den växande uppmärksamheten på barns psykiska hälsa är välkommen. Men ohälsan
har många rötter – ekonomiska inte minst – och kräver insatser på flera
fronter.
De aktuella programmen kan säkert vara en pusselbit. Men utbredningen av dem
trots skralt underlag vittnar om god vilja snarare än eftertanke hos de
ansvariga.
Ett minimikrav är att åtgärderna som vidtas är utvärderade och inte skadliga.
Gör de ingen nytta är det slöseri med resurser.