Den slutsatsen dras i en vetenskaplig rapport där de senaste årens många
försök runt om i världen granskats. Patienterna använder mindre gatuheroin,
färre andra droger och fullföljer oftare vården än opiatberoende som får
vanlig behandling. Dödlighet och kriminalitet förefaller också minska.
Skillnaderna är visserligen små och de heroinbehandlade drabbas oftare av
biverkningar.
Ändå.
Motståndet mot heroin som medicin har hittills varit närapå kompakt i Sverige.
När Danmark inledde ett försök i våras kom protesterna som ett brev på
posten.
Heroinförskrivning ”handlar bara om uppgivenhet, om ett samhälle som plötsligt
börjar tycka att vissa människor inte är värda att rädda”, skrev den
tidigare folkhälsoministern Morgan Johansson (S) på Aktuella frågor (18.2).
Johansson och andra kritiker talar mot bättre vetande.
De individer som är aktuella för den här vården är en mindre grupp, klassade
som ”behandlingsresistenta”. Att försöka erbjuda dem en drägligare tillvaro
är humant, inte cyniskt.
Opiatberoende är att betrakta som en kronisk sjukdom jämförbar med högt
blodtryck eller diabetes. Vid de senare tillstånden finns flera
behandlingsalternativ. Skulle Morgan Johansson eller hans efterträdare Maria
Larsson (KD) a priori förhindra en medicin för de mest sockersjuka, oavsett
vad forskningen säger?
Dogmatism och det narkotikapolitiska begreppet nolltolerans har under många år
betingat ett högt pris.
CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, bedömer att
narkotikabruket har ökat, liksom den narkotikarelaterade dödligheten.
På senare tid har vården repat sig. Åtminstone har tillgängligheten till
metadon- och Subutexprogram förbättrats, enligt en undersökning från Malmö
högskola.
Men de tyngsta missbrukarna, de med de största hälsoproblemen? Hur vill
Johansson och Larsson hjälpa dem? Med signalpolitik?