Sedan orkan, skyfall och översvämningar som spolade bort landmassor väster om
huvudstaden.
Nu koleran, som anfallit via vattnet och lakat ur krafterna hos minst 15 000
människor. Över 1 000 personer har dött. Vem vågar dricka sig otörstig?
De senaste dagarnas våldsamma kravaller, efter uppgifter om att FN-soldater
från Asien fört in smittan, har till råga på allt satt stopp för viktiga
hjälpinsatser.
Haiti måste vara så nära helvetet på jorden man kan komma.
Idag – europeiska antibiotikadagen – är koleraepidemin värd att reflektera
över. Den berör även oss.
Att den uppstått och fått ett häftigare förlopp med mycket högre andel döda än
vad man brukar se är inte helt oväntat. Landet – ett av världens fattigaste
redan innan de närmast bibliska katastroferna staplades på varandra – går på
knäna. Avloppssystem och sjukvård fungerar dåligt. Miljoner människor bor
tätt packade i tält. In- och utflödet av soldater, hjälparbetare och varor
är stort.
Dessutom är kolerabakterien resistent mot ett flertal antibiotikasorter,
vilket försvårar behandlingen av de sjukaste.
Igår rapporterades att folk insjuknat i grannlandet Dominikanska republiken,
trots att myndigheterna försökt begränsa gränshandeln. Experter förväntar
att smittan tar sig från ön till länder på det amerikanska fastlandet.
FN har nu begärt katastrofhjälp motsvarande över en miljard kronor.
Risken att kolera skulle få fäste i Sverige är så gott som obefintlig. Men
försämrad ekonomi i Karibien och Centralamerika, flyktingströmmar och
politisk instabilitet kan indirekt påverka oss.
Framför allt är epidemin ett tydligt exempel på sprängkraften i moderna
farsoter, inklusive det eskalerande antalet antibiotikaresistenta bakterier,
och hur sammanlänkade världens länder är i kampen mot dem.
Konsekvenserna varierar, men alla är drabbade. Bara i Europa beräknas
motståndskraftiga bakterier vara orsak till runt 25 000 dödsfall om året.
Lägg därtill enorma, välfärdsgnagande kostnader för dyrare läkemedel och
längre vårdtider.
En bakterie med en ny typ av resistens som inga antibiotika biter på
upptäcktes häromåret i Sverige. Patienten hade varit i Indien där bakterien
etablerats utan att bli upptäckt. Idag hittas resistensformen i många länder
och flera bakteriearter, bland annat kolibakterien som orsakar blåskatarr.
Medicinska turister i Indien har pekats ut som en källa till
smittspridningen.
Det växande bruket och missbruket av antibiotika till människor och djur är en
orsak till det som sker. En ond spiral uppstår där bakterier blir mer
stryktåliga och kräver kraftigare mediciner. Bakterierna delar med sig av
sin resistens, korsar artbarriärerna och lurpassar i köttdisken. Samtidigt
torkar pipelinen för nya antibiotika ut. Läkemedelsindustrin tjänar bättre
på att ta fram andra läkemedel.
Ett mer grundläggande problem, som infektionsprofessorn Björn Olsen tar upp i
boken Pandemi, är befolkningsexplosionen. Vi bor i monsterstora städer, tätt
inpå tama djur som skall förse allt fler med billiga animaliska proteiner.
Det skapar smält-
deglar för nya pandemier. Med klimatförändringar och ökat resande sprids de
snabbare.
En gris som nyser i Mexi-ko kan vara början på en ny farsot.
Vad göra? Betrakta och vårda antibiotika som en ändlig resurs. Skapa
incitament för läkemedelsindustrin att ta fram nya antibiotika.
Som Haiti visar kan även rent vatten och bättre sanitet göra stor skillnad.
Globalt skulle det förhindra uppemot 2,4 miljoner dödsfall årligen. Det
skulle kosta.
Men få åtgärder vore lika kostnadseffektiva. Frågan är om vi har råd att låta
bli.