Ungefär så löd parollen vid en välbesökt konferens om kultur, hälsa och den
nordiska välfärdsmodellen som inleddes i Malmö igår, med Region Skåne som
arrangör.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) var en av talarna på Hilton vid
Triangeln. Hon hade en present med till de redan frälsta:
Regeringen satsar 30 miljoner kronor på att främja kulturutbudet för äldre
inom sjukvård och omsorg.
Visionärt? Kväljande vällovligt?
Att kulturupplevelser kan öka välbefinnandet är ganska oomtvistat. Många
tittar på konst helt frivilligt. Andra föredrar att sjunga, spela bingo
eller lyssna på dragspel.
Nu finns en rörelse för att mer systematiskt integrera kulturens positiva
aspekter i hälso- och sjukvården. Som pilotprojektet Kultur på recept, där
en liten skara långtidssjukskrivna i Helsingborg ordinerades
kulturaktiviteter i grupp två dagar i veckan som en del av rehabiliteringen.
Mådde patienterna bättre, fick de jobb? Eftersom syftet var att skapa en
modell, inte att studera effekten, kan projektet inte svara på det.
Det är svårt, kanske också dumt, att invända mot något som kan stärka kulturen
och människors psykiska hälsa.
Både Prozac och prosa, som någon sade, behövs. Det behöver inte finnas någon
motsättning mellan de två.
Men i dagsläget väcker tendensen att se kultur som ett slags livselixir ändå
fler frågor än svar.
Vad händer med vår kultursyn om kulturens betydelse börjar mätas i termer av
samhällsnytta? Kan egenvärdet devalveras?
Vad hjälper mot vad? Albert Camus mot ångest, Lady Gaga mot livsleda och
TV-tittande mot ... ja, vadå? Är det den mänskliga samvaron, snarare än den
specifika kulturerfarenheten, som gör nytta?
När samhällets resurser inte räcker till vårdplatser och mediciner, bör de då
brukas på ett läkarordinerat besök på en utställning med Carl Larsson?
Det är fullt möjligt. Särskilt som andlig spis säkert kan verka förbyggande,
öka förmågan att hantera sjukdom och på så vis minska vårdbehoven.
Men först behövs mer forskning och kunskap.