Prussiluskor på villospår

I framtiden kan hon banka på dörren till danska invandrarfamiljer. Det räcker att föräldrarna talar dålig danska och att barnen tillbringar dagarna i familjens hägn.

Ärende? Barnen skall till dagis.

Enligt danska medier vill Socialdemokraterna tvinga invandrarföräldrar att skicka barnen på dagis. Förslaget backas delvis upp av Dansk folkeparti. Experter framhäver riskerna med att gå hemma hela dagarna hos ”en mor och en far som ofta sitter och ser TV från ursprungslandet”.

Syftet uppges vara att bryta ett negativt socialt arv, stärka barnens danskspråkighet och förbättra integrationen.

Det bedöms som så viktigt att partiet vill tillåta tvång – i yttersta konsekvens omhändertagande av ettåringar.

”Jag inser att det är ett dilemma, men det perspektiv vi skall betona som samhälle är barnets perspektiv. Det är viktigare än föräldrarnas”, kommenterade Mette Frederiksen (S) i Politiken nyligen.

Det sista går att hålla med om.

Om barn far illa måste samhället rycka ut. Med hjälp och stöd och i sista hand omhändertagande.

Och visst har offentlig barnomsorg stora förtjänster, i synnerhet för barn som växer upp i torftiga miljöer. Av samma skäl, men knappast det enda, är det svenska och KD-märkta vårdnadsbidraget svårsmält: flera av de barn som haft mest glädje av att vistas bland professionella pedagoger riskerar att gå miste om den chansen.

Problemet med de danska idéer­na – som vanligt, frestas man att säga när det handlar om grannlandets inrikespolitik – är att de vänder sig mot just invandrare. Varför skulle en uppväxt vara skadlig just för att föräldrarna talar ett annat språk än danska?

Tvångsmedlen man är beredd att ta i bruk framstår som hårresande oproportionerliga i förhållande till problemet. Kritiker talar om ”danskt barbari” och ett ”ghetto­utspel” med totalitära drag.

Att skilja barn från föräldrar är ett stort ingrepp som kan påverka barnet negativt. Om detta finns många vittnesmål och rapporter. Förslaget riskerar att göra mer skada än nytta för enskilda barn men också för integrationen.

Omhändertagande är ett vanskligt redskap. Man kan på goda grunder misstänka att det i Sverige används både för mycket och för lite. Minns fallet Louise, flickan i Vetlanda som under flera år levde i misär med sin missbrukande pappa. Hon hotades, våldtogs och gick inte i skolan. Socialtjänsten agerade inte.

Ett dilemma är att svenska mål och regler för samhällets uppdrag att skydda barn lämnar tolkningsutrymme. Det är kanske i någon mån ofrånkomligt. Ändå är det välkommet att folkhälsominister Maria Larsson (KD) har tillsatt en utredning för att se över lagstiftningen.

När samhället agerar ställföreträdande förälder måste den ta uppgiften allvarligt. Så självklart att det inte borde behöva påpekas. Men en färsk rapport från Socialstyrelsen avslöjade säkerhetsbrister i vart tredje hem för vård och boende, HVB.

Övergreppen som legat till grund för placeringen av barnet riskerar alltså att upprepas med samhället som vårdnadshavare. Det är helt oacceptabelt.

Vad som är bäst för utsatta barn, det befintliga hemmet eller ett nytt, klarnar ibland först i efterhand. Och inte alltid ens då. Det borde mana prussiluskor till försiktighet. Men inte till passivitet.

Grunden måste hur som helst vara att samhället inte gör åtskillnad på barn som far illa. Inga kelgrisar, inga styvbarn. Inga hänsyn till klass eller etnicitet.

Som Pippi sade: Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Björn Ramel