Slutstation rättspsyk (Natur & Kultur) – Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons
nyutkomna bok om kvinnor med självskadebeteende och ätstörningar som
tvångsvårdas inom rättspsykiatrin – visar att annat än vinstintresse leder
vården på villospår.
Patienterna som talar i boken ger en skrämmande bild av delar av den
offentligt drivna psykiatrin. Det som skulle vara en hjälp upplevs som
straff, övergrepp och rättslöshet. Tortyr, frågar sig författarna.
Det är nog ett överord. Överlag framstår dock tonen som saklig och researchen
grundlig. Inte minst för psykiatrins folk kan innehållet vara en nyttig
påminnelse om risken att förblindas i den egna kulturen.
Tvångsvård är ett kluvet redskap. Ärr från tidigare övergrepp kan rivas upp
och förtroendet för psykiatrin ödeläggas.
Detta är väl känt, men knappast ett argument mot tvångsvård. Däremot ställer
det höga krav på omdömet hos beslutande läkare liksom på innehållet i den
vård som erbjuds.
Det första felet är att denna grupp patienter ibland vårdas i rättspsykiatrisk
regi med personer som begått brott. Att vårdplatser saknas i den vanliga
psykiatrin är möjligen en förklaring, men ingen ursäkt.
Det andra och grövre misstaget som skildras är användningen av tvång utan stöd
i lagen, och att Socialstyrelsen närmast sett genom fingrarna med detta. Att
somliga kvinnor fått skriva under avtal om att få tvångshandskar om de
ljuger eller skadar sig låter galet. Som rörde det sig om två jämlika
parter. Eller nästan som att tukta en diabetiker för högt blodsocker – med
socker. Självskärandet är ju ett symtom mer än grundproblemet, ett sätt att
lindra ångest.
Men att dessa och andra fel skett uppsåtligt är svårt att tro. Snarare bottnar
det i vanmakt inför en livsfarlig och smittsam självdestruktivitet som
eskalerat trots andra insatser. Hellre än att se en psykiskt sjuk äventyra
sitt liv – som en del av sjukdomsmönstret – tas tvångsåtgärder i bruk.
Ångestlindrande för de ansvariga, möjligen även för anhöriga. Och ibland
alldeles nödvändigt, fastän det friska i patienten riskerar att brytas ned.
En ond spiral kan uppstå som är svår att vända. Här kommer det tredje
problemet in:
Det behövs mer kunskaper och resurser inom psykiatrin för att hjälpa dessa
vårdtagare. Rätt kompetens måste sättas in tidigt i vårdkedjan för att
minska behovet av tvångsvård.
Utvecklingen tycks gå åt rätt håll. Psykiatrin i Lund har fått fler terapeuter
med rätt bakgrund. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting har enats
om en satsning för unga med självskadebeteende.
Detta kan framtidens patienter nog tacka Åkermans och Erikssons stridbarhet
för.