Just som Socialdemokraternas valberedning mödosamt vaskat fram två kandidater
till partiledartoppen – Håkan Juholt och Carin Jämtin – och många undrar
vart duon tänker styra partiet politiskt, skickar Svenskt Näringsliv ut
debattboken Vitsen med vinsten – Fyra exempel på företag inom vård och skola
som genom hög kvalitet ger uthållig vinst.
Att fler företag ser vinstmöjligheter är uppenbart:
Av de nära 550 miljarder skattekronor som 2009 satsades på vård, skola och
omsorg gick drygt 60 miljarder till privata företag, rapporterade Svenska
Dagbladet häromdagen. Andelen växer, inte minst flyttar riskkapitalbolagen
fram positionerna.
Vinster i välfärdssektorn är måhända inte längre ett tabu för
socialdemokratin. Men frågan splittrar ännu sympatisörerna och får enligt
somliga partiets värdegrund att skaka.
Ser Juholt och Jämtin en vits med vinsten, med företag inom välfärdssektorn?
Båda anses luta något åt vänster. Så här har Juholt sammanfattat sin syn på
partiets ideologi:
”Solidaritet skapar tillväxt som ska användas till välfärd. Det är
socialdemokratins magiska och verkligt framgångsrika formel. Krångligare än
så är det inte.”
Sorry.
Krångligare än så är det. Tillväxt kräver mer än solidaritet. Framför allt är
det en lurig fråga hur det skapas mest välfärd för resurserna.
Bokens ganska försiktiga ärende är att det saknas ett rakt samband mellan
pengar och resultat. Exemplen är många på att det ibland uppnås större
framgång med mindre medel men med en annan struktur, driftsform eller
ledning.
Sympatiskt nog försöker boken inte påskina att driftsformen – privat eller
offentlig – alltid är avgörande. Den är ett inlägg till vinstens försvar.
Som grundprincip borde det vara en självklarhet: utan vinster skulle det
finnas mycket färre alternativ till offentligt driven välfärd. Entreprenörer
investerar inte utan möjlighet till återbäring.
Att både skolan och vården, generellt, har mått bra av mer konkurrens är svårt
att förneka. Den offentliga sektorn går att effektivisera utan att tumma på
kvaliteten, en process som privata företag har varit delaktiga i, men
knappast ensamma om. Tänk kirurgi som numera görs över dagen.
Den som argumenterar för vinstens förträfflighet genom att samtidigt koppla
den till goda välfärdsresultat får ändå vissa problem. För vad är kvalitet
och hur skall den mätas?
I skolan går det att avläsa genom betyg och prov. Kanske. Inom den komplexa
vården är det ännu svårare. Att ”kunderna” är nöjda eller att
tillgängligheten ökat är visserligen bra men ger inte hela bilden av
skattebetalarnas valuta.
En studie refererad i boken visar till exempel att privata hem för vård och
boende ofta vårdar patienterna dubbelt så länge som offentliga, sannolikt
därför att de tjänar mer på det.
Privata företag behövs inom välfärden. Men kanske inte inom alla delar.
Framför allt är det nog ofta, vilket Henrik Jordahl påpekar, viktigare hur
ersättningssystemen utformas än vem som driver verksamheten.
Det är välfärden som är vitsen.