Stockholm–Gaza t/r

Det geografiska avståndet är inte så värst mycket längre till Somalia eller Sri Lanka, för att nämna några andra pågående konflikthärdar som veterligt inte varit föremål för särskilda debatter i kammaren – åtminstone inte med utrikesminister Carl Bildt (M) på plats.

Händelserna i Mellanöstern berör även på våra breddgrader. Förödelsen, dödandet, oron och sorgen hos enskilda människor lämnar få oberörda. Vissa berörs mer än andra: många i Sverige har släktingar i området.

Lägg därtill den historiska kopplingen: antisemitismen, andra världskriget och Förintelsen som ledde fram till bildandet av Israel 1948. FN-beslutet gav judarna ett land, men blev samtidigt startskottet för en utdragen och bitter konflikt då arabstaterna inte accepterade delningen av Palestina.

Omvärlden bär ett ansvar för utvecklingen. Rent konkret påverkar Mellanösternkonflikten dessutom världens säkerhet.

Men det var inte detta Vänsterpartiet, som begärt debatten, primärt ville diskutera. Regeringen skulle ställas till svars för sitt agerande gentemot Israel.

”Det vi sett kan inte beskrivas som något annat än skolboksexempel på brott mot folkrätten och krigets lagar”, slog partiets utrikespolitiske talesman Hans Linde fast och pekade på bombningar av FN-byggnader, sjukhus och moskéer i Gaza.

Regeringen måste därför avbryta militära samarbeten med Israel, stoppa handelsavtalet via EU, se till att Israel ersätter svenska biståndsprojekt som raserats samt se till att krigsförbrytare ställs inför rätta, ansåg han.

Kravlistan bär plakatpolitikens signum, men är inte i alla delar orimlig. Även Bildt påpekade att brott mot folkrätten skall utredas. Nej, problemet är partiets enögdhet:

Linde hade inte mycket, om ens något, att säga om Hamas raketbeskjutningar. Krigets lagar verkar gälla vissa mer än andra. Vänsterpartiets röst i debatten blir därmed föga trovärdig. Det bitvis höga och indignerade tonläget – som vore partiet det enda med resning nog att förfasas över eländet i Gaza och förnuft nog att veta hur rätt och fel bör fördelas – gör knappast saken bättre.

Visst skall Sverige göra sin röst hörd, försöka påverka via EU och FN. Diplomatiska markeringar bör heller inte uteslutas, såvida krigsbrott kan dokumenteras.

I nuläget är det regeringens prioritet att arbeta för att vapenvilan säkras, att vapensmugglingen via Egypten stoppas och att isoleringen av Gaza hävs.

”Isoleringen är omoralisk och politiskt kontraproduktiv”, sade Carl Bildt, och tillade att inget land kan bygga sin säkerhet bara på ”avskräckning”.

Helt rätt.

Sida och andra svenska biståndsorganisationer kan säkert – i den mån de tillåts av Israel – göra sitt i återuppbyggnaden av Gaza.

Men regeringens inflytande är begränsat. Vänsterpartiet tycks se annorlunda på saken. Det är onekligen en fördel för den som försöker vinna inrikespolitiska poäng på en utrikesfråga. På läktaren, långt ifrån verkligheten, är politik mycket enklare.

Björn Ramel