Ett piller mot brottslighet

Allt med hjälp av lite centralstimulantia, som det narkotikaklassade preparatet Concerta.

Ungefär så, något överdrivet, beskrev Ekot på måndagen ett intressant projekt på Norrtäljeanstalten. Där har 30 klienter med långvariga straff och diagnosen ADHD fått läkemedelsbehandling i kombination med psykosociala insatser.

”Jag förändrades över en natt. Jag blev en helt annan person. Det fanns ingenting som kunde få mig att slåss igen och så är det fortfarande”, förklarade en av de intagna som deltagit i försöket.

Om åtgärderna lyckas hos bara tre av tio försökspersoner betyder det en samhällsekonomisk vinst på en kvarts miljard kronor under 20 år, tillfogade nationalekonomen Ingvar Nilsson, som står för projektets ekonomiska utvärdering.

Nilsson pekade på minskad brottslighet, färre skador på tredje man och mindre sjukvård.

Det vore fantastiskt.

Personer med detta neuropsykiatriska funktionshinder – där impulsivitet och koncentrationssvårigheter hör till symtomen – tycks kraftigt överrepresenterade i häkten och fängelser. Av landets cirka 7 000 intagna beräknas mellan 2 000 och 3 000 ha ADHD. De flesta är sannolikt varken diagnostiserade eller behandlade. Utrymmet för förbättringar borde alltså vara stort.

Ändå påminde inslaget i Ekot mer om ett väckelsemöte än något annat.

Inte en kritisk röst. Inte en motfråga från reportern.

Rapporten från Kriminalvården är, enligt myndighetens egen utsago, preliminär. Uppgifterna har inte granskats och godkänts av externa forskare inför publicering, vilket är brukligt i vetenskapliga sammanhang.

Faktum är att deltagarna fortfarande vistas på Norrtäljeanstalten. Det gör det onekligen marigt att säga något säkert om de långsiktiga effekterna, efter utslussning. Dessutom finns väldigt få, om ens några, andra studier av medicinsk behandling för interner med ADHD. I Sverige är läkemedelsbehandling av vuxna med ADHD generellt fortfarande ovanlig och det råder oenighet om hur diagnosen skall utredas.

Varför hade Kriminalvården så bråttom att offentliggöra siffror som till stor del bygger på uppskattningar och hypoteser? Och hur kan Ekot tillåta sig formuleringar som att rapporten ”visar att projektet genererar vinster i mångmiljonklassen”?

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M), lär dock bli glad. I förra veckans partiledardebatt nämnde han som en av tre viktiga uppgifter inför nästa mandatperiod att ”rusta vår motståndskraft mot våld och droger i det svenska samhället”. Igår besökte han också ett center för rehabilitering av barn och ungdomar med ADHD.

Kriminalvårdens brådska gör inte studien ett dugg mindre angelägen. Tvärtom. Kriminella och missbrukare är marginaliserade grupper. Hjälpen från samhällets sida har ofta byggt mer på ideologi än vetenskap.

Observationer på Norrtäljeanstalten tyder på att de behandlade hamnar mindre i bråk, sjukskriver sig mer sällan och deltar mer i utbildningsprogram. Det lovar gott. På sikt kan behandlingen visa sig vara ren bingo för individerna, deras anhöriga och för samhället.

Men ingen vet.

Genom att basunera ut en preliminär rapport kan kritiker som ser ADHD som ett påhitt och medicinerna som ett sätt för samhället att hålla ”besvärliga individer” i ro med ”knark” få vatten på sin kvarn.

Det var väl inte meningen?