Det stämmer för Grekland och Portugal. Men till exempel inte för Spanien, som på sistone varit det krisland som gett EU-ledarna värst skrämselhicka.
Spanjorerna hade statsskulden på rimlig nivå och budgeten i balans ända fram till finanskrisen 2008. Då punkterades en väldig fastighetsbubbla som banker och hushåll blåst upp sedan landets eurointräde gett lockande låga räntor. Fastighetspriserna rasade, byggsektorn tvärnitade, arbetslösheten ökade kraftigt liksom bankernas kreditförluster. God tillväxt vändes tvärt till recession.
För att lindra konsekvenserna började spanska regeringen låna upp stora summor. Och den hade i det extrema läget knappast kunnat göra något annat. Därför var det naturligt att EU:s finansministrar igår formellt gav Spanien respit från unionens krav på högst 3 procents budgetunderskott.
Natten mot tisdagen beslutade euroländerna också att redan i slutet av månaden ha 30 miljarder euro redo för att rädda spanska banker. I gengäld krävs stopp för bonusar och lönetak för landets bankchefer – minst sagt befogade motkrav.
Sammanlagt har euroländerna lovat Spanien upp till 100 miljarder euro för att undvika bankkollapser. Men innan hela beloppet ställs till förfogande måste en ny europeisk banktillsyn vara på plats. Tanken är sedan att nödlån vid behov ska kunna gå direkt från EU:s räddningsfonder till krisande banker. På så vis kapas banden mellan enskilda länders statsskulder och bankskulder.
Det skulle verkligen behövas. Ingen är betjänt av en ordning där stater bara kan välja mellan att rädda storbanker vid konkursens brant eller dras med över kanten. Rätt utformad skulle en bankunion kunna bli en rimlig lösning på problemet.
Men som diskussionerna nu går inom EU är det förståeligt att Sveriges regering är tveksam. Det tycks snarare handla om att låta Europas folk bära varandras bankers skulder, än om att låta bankerna bära dem själva. Till råga på allt åtföljt av överstatliga steg som – enligt finansmarknadsminister Peter Norman (M) – går ända "in i budgeten i enskilda länder".
Finska finansministern Jutta Urpilainen säger nu att Finland hellre överväger att lämna euron än går in i ett system där länder får kollektivt ansvar för varandras skulder, ekonomier och risker.
Den hållningen är begriplig.Visst finns det skäl för en bankunion. Men enskilda aktörer blir knappast mindre benägna att ta ekonomiska risker om de inte behöver bära mer än en liten del av dem själva.
Därför riskerar en union där ett lands problem blir allas att bli ett enda stort problemområde.