Positiva nyheter ramlar in titt som tätt: land efter land går till val,
medellivslängden ökar och kampen mot hiv och aids gör framsteg.
Men som alltid när det gäller Afrika är bilden komplex. Jordens näst största
världsdel lämpar sig dåligt för generaliseringar.
Tio miljoner människor, fler än hela Sveriges befolkning, riskerar att dö av
svält i Västafrika, varnar Unicef.
Detta händer just nu. Samtidigt som livsmedelsbutiker årligen slänger
tusentals ton mat, bara i Sverige.
Den globala hungern handlar inte om avsaknad av mat i världen, det är bristen
på demokrati som är den stora boven.
När makten inte är beroende av folkets välvilja är egenintresset hos
makthavarna att förhindra svält inte lika stort. För det mesta finns
resurserna, det är en fråga om prioriteringar. Den som inte har möjlighet
att kräva sin rätt hamnar lätt långt ner på listan.
Natten mellan den 19 och den 20 augusti 2006 dumpades giftigt avfall från ett
schweiziskt företag i Elfenbenskusten. I ett reportage i DN i veckan
intervjuades några av dem som drabbats, däribland Julien N’dri:
”Alltihop har med fattigdom att göra. Om man har pengar så låter man inte
någon annan dumpa sin disk i ens hem, men har man ingenting och någon
erbjuder pengar för att man ska ta hand om disken så går man med på det.”
Ja, det handlar om fattigdom. Inte i den snäva betydelsen låg inkomst utan i
ett vidare perspektiv – fattigdom som avsaknad av valmöjligheter och brist
på kontroll över den egna tillvaron.
Ekot rapporterade igår om ett skandalöst oljeläckage. Inte BP och Mexikanska
golfen, utan Shell och Nigerdeltat. Två miljarder liter olja har under ett
halvsekel runnit ut i de känsliga våtmarkerna som lokalbefolkningen är
beroende av för sin försörjning.
Många av de nigerianer som utan skyddskläder sanerat deltat har drabbats av
huvudvärk och astma. Flera gravida kvinnor har fått missfall.
Om mer demokrati är en viktig del av lösningen på Afrikas problem, så finns
det ljusglimtar. Ett tjugotal av länderna i Afrika söder om Sahara kommer i
december att ha haft regionala, lokala eller nationella val, skriver The
Economist.
Tidskriften har fått äta upp att den för tio år sedan kallade Afrika ”den
hopplösa kontinenten”. Nu är det istället det mer smickrande ”det ekonomiska
lejonet” som gäller. Något som ger en vink om hur högt ställda
förväntningarna på kontinentens utveckling är.
Frågan är vad som skall driva dessa framsteg. Världsbankens Obiageli
Ezekwesili sade på ett möte i Singapore nyligen att Afrika är den globala
ekonomins framtid, men att infrastrukturen är en flaskhals. Hon poängterade
betydelsen av utländska investeringar.
Men inflödet av kapital har ett pris, ibland är villkoren hårda. Till exempel
kan mark säljas till investerare utan att de som är beroende av dess skördar
blir tillfrågade.
Åter en fråga om att kunna göra sin röst hörd.
Även bistånd är problematiskt. De positiva resultaten är svåra att bevisa och
risken finns att korruptionen gynnas.
Det hindrar inte att Sverige bör föra en generös biståndspolitik. Resurserna
behövs.
Unicef ber omvärlden ställa upp för de svältande i Västafrika genom att skänka
pengar. Katastrofhjälp är på sin plats.
I det större perspektivet spelar dock långsiktigt bistånd en viktigare roll.
Noga kontrollerat och inriktat på hjälp till självhjälp och
demokratisatsningar kan biståndet leda till att fler tar makten över sina
liv.
Då kan fler vägra att ta emot någon annans smutsiga disk.