Hans uttalande indikerar att även den formella pensionsåldern bör höjas
framöver. Kanske inte till 75, men höjas.
Självklart väcker det reaktioner.
Oppositionen tar tillfället i akt att lyfta sina hjärtefrågor om arbetsmiljön
och arbetslivets villkor. Men märk väl. I själva sakfrågan om höjd
pensionsålder hör jag mest mummel. Ingen säger direkt emot.
En opposition, som vanligen tar alla chanser att klanka på regeringen, står
plötsligt bara och mumlar. I en fråga där de uppenbarligen skulle kunna
vinna politiska poäng.
Hur kan det komma sig?
Jag tror att de är lättade. Hellre han än vi. Det är en kontroversiell fråga.
Den är inte akut, men den behöver lyftas förr eller senare. När vi lever
längre, pluggar längre, har färre yrkesverksamma år, får fler pensionärer
och färre som arbetar – ja, då är det svårt att få pensionspengar att räcka
till mig och andra i min ålder när vi blir 65.
Oppositionen blev nog dessutom rejält överraskad. Plötsligt visar
statsministern prov på ett politiskt mod som förut varit nästintill
obefintligt. Själv blev jag ytterst förvånad. Vad hände? Det ryktas att det
var ett misstag, inte genomtänkt, förhastat.
Frågan är inte ny. Mona Sahlin (S) lyfte samma fråga i Almedalen 2009. Då blev
reaktionerna i mångt och mycket desamma som idag. Jag och dåvarande
språkrörskollegan Peter Eriksson försökte få Miljöpartiet att öppna för höjd
pensionsålder i valmanifestet 2010 men möttes av motstånd.
Jag har förståelse för att det väcker reaktioner. Den som går och längtar
efter pension i ett tungt jobb blir förstås bedrövad över tanken att behöva
jobba längre. De som inte ens orkar jobba till 55 kommer inte att orka till
75.
Samtidigt. När folkpensionen infördes var medellivslängden 60 år. Sedan dess
har en del hänt. Vi studerar betydligt längre. Vi lever över tjugo år längre
och av dem som föds idag beräknas hälften leva tills de är 100 år gamla.
Arbetslivet är mindre slitsamt.
Och på tal om att lyfta hjärtefrågor.
Tänk om vi kunde kombinera en höjd pensionålder med återinförande av friår –
en möjlighet till ett års paus mitt i arbetslivet som gör att man kan orka
jobba längre efteråt. Tänk om vi kunde kombinera det med bättre möjligheter
att gå ner i arbetstid i perioder av livet när det är extra slitigt. Tänk om
det kunde kombineras med bättre möjligheter att omskola sig för den som vill
byta bana. Om vi ska kunna arbeta längre behöver vi också orka längre. Då
skulle det faktiskt kunna fungera.
Må så vara att uttalandet var ett misstag ur något slags moderatpolitisk
regeringsstrategisk synvinkel och ett avsteg från statsministerns normala
princip att aldrig egentligen säga någonting. Det här är en viktig
diskussion som inte får sopas under mattan.
Maria Wetterstrand är fri grön debattör, tidigare språkrör för
Miljöpartiet. Satt i riksdagen i tio år. Född i Eskilstuna och har en
magisterexamen i biologi.