Den här teatrala känslan sprids även av dagens socialdemokratiska opposition.
Det är som om politiken inte riktigt hör till verkligheten utan ingår i
något slags absurt skådespel.
Entré, Urban Ahlin (S), utrikestalesperson.
Att Nato säger tack men nej tack till det svenska erbjudandet om en marin
bordningsstyrka på fyrtio man är absolut inget misslyckande för
Socialdemokraterna, sade Ahlin i Ekot igår. Detta trots att S i juni ställde
en marin styrka som villkor för att gå med på en förlängning av
Libyeninsatsen med dess flyguppdrag.
Misslyckandet är Natos, fortsatte Ahlin, eftersom försvarsalliansen inte
kunnat placera den svenska styrkan på något fartyg. Nato har visst
efterfrågat denna kompetens, vidhöll Ahlin, trots att många andra hävdar att
Nato aldrig behövt några blågula bordningssoldater.
Ahlin, sorti till vänster.
Entré från vänster, Håkan Juholt, partiordförande.
I Aktuellt i tisdags sade Juholt att regeringens reträtt i frågan om det femte
jobbskatteavdraget inte handlar om ekonomi, utan bara om ”läget här i
riksdagen” – regeringen förhindrar nu en regeringskris.
Med detta antyder Juholt två rätt allvarliga saker. Att han blundar för att
skuldkrisernas ekonomiska stormar kan påverka Sverige. Och att han,
S-ledaren, faktiskt har varit beredd att i ett skakigt internationellt läge
tillsammans med Sverigedemokraterna bidra till politiskt kaos i landet.
Världen är en scen, medgav Oscar Wilde. Med tillägget att fel personer har
tilldelats rollerna.