Bakgrunden är partiets nya idéprogram, där det påstås att det ligger i det
gamla konservativa partiets idétradition att ”anamma det nya”. Det antyds
att M slagits för kvinnlig rösträtt och mot apartheid.
Häromdagen bemötte partisekreteraren Sofia Arkelsten ett påstående från DN.se
om att ”ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan”. Arkelsten
svarade ”Nej, nej, nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och
genomförde det”.
Det tog inte många minuter, sedan kom Arkelstens pudel: ”Mitt svar var
förhastat och det blev fel.”
Och igår öppnade Moderatledaren Fredrik Reinfeldt för att M ändrar i
idéprogrammet för att inte felaktigt ta åt sig äran för något.
I kulturdelen i onsdagens DN tolkade Malin Ullgren det hela som att
pr-smartness hos Nya Moderaterna har slagit över i pr-vansinne.
Det är en alltför enkel förklaring.
Arkelsten var inte först. Carl Bildt var långt före.
Minnesbilden från 1986 framstår som tydlig, trots att det var 25 år sedan:
Under en studentafton på Akademiska föreningen i Lund lät Moderatledaren Bildt
förstå att föregångaren till hans parti låg bakom den allmänna rösträtten i
Sverige. Då reagerade Lundastatsvetaren Torbjörn Vallinder, expert på
rösträttsrörelsen, och gav Carl Bildt och publiken en snabb historielektion.
Jo, Arvid Lindmans högerregering fick, som en reträtt under galgen, igenom
kompromissen 1907–09 som gav rösträtt till andrakammaren åt män över 24 år.
Bara 19 procent av den totala befolkningen blev då röstberättigade. Det var
liberalen Nils Edén som var statsminister när liberaler och socialdemokrater
1918–21 genomdrev allmän rösträtt på riktigt, utan någon större entusiasm
från högerhåll.
Exakt hur Bildt bemötte Vallinders kvalificerade inhopp i AF:s stora sal bör
vara osagt, i minnet finns dock inga spår av att Bildt var pigg på att gå i
svaromål.
Den höstkvällen hade Sofia Arkelsten ännu inte fyllt tio år.
pr-vansinne?
Snarare handlar det om att alla partier gör sitt bästa för att försköna den
egna historien.
Det är bra och nödvändigt att M synas i sömmarna. Men Moderaterna är verkligen
inte ensamma i historierevisionisternas ideologiska sminkloge.
När nya Centerledaren Annie Lööf vill ta avstamp i Centerns trygga gamla
grundvärderingar är det nog inte Bondeförbundets 1930-talsförvillelser kring
rashygien och främlingsfientlighet hon vill associeras med.
När Vänsterledaren Lars Ohly talar sig varm för mänskliga fri- och rättigheter
vill han inte gärna påminnas om sin historia som kommunist och sitt tigande
om Sovjetförtrycket.
Upp till kamp mot ”glömska” partiideologer.