I morgon väljs Fredrik Reinfeldt om som Moderatledare. Fyra år till.
Igår, i sitt anförande inför de 200 ombuden på Moderatstämman i Örebro,
fortsatte han på sin inslagna väg:
Moderaterna ska vara ett pragmatiskt parti. Inte för mycket ideologi, inte för
många idéer som sticker ut och skaver. Nej, allmänintresset är melodin. Ett
parti för alla.
”Jag vill bygga vidare på de djupt förankrade idéer som byggt Sverige starkt”,
sade M-ledaren.
Dessa idéer om sammanhållning och utbyggd välfärd skulle kunna beskrivas som
stulna från Socialdemokraterna – om nu någon på stämman skulle frestas av
den smått bisarra tanken att andas något kritiskt om nya Moderaternas vägval.
Men det är nästan alldeles tyst.
Moderaterna, en gång ett lidelsefullt, agitatoriskt sosseföraktarparti, smeker
sin arbetarpartiledare medhårs.
Varför?
Givetvis för att Reinfeldt är framgångsrik. Makten och härligheten ligger i
partiets händer. 107 riksdagsmandat. 31,1 procent i söndagens Sifo. Det
spottar man inte på.
En annan viktig orsak stavas Carl Bildt.
När Reinfeldt hösten 2006 läste upp sin statsrådslista höjdes många ögonbryn
vid nye utrikesministerns namn. Men att ta med Bildt, den internt uppburne
exledaren, i regeringen var ett snilledrag. Bland ”moderaterna classic”,
M-traditionalisterna, ses Bildt som om inte Messias så i alla fall en
profet. Ingen går emot Carl den store.
Reinfeldt har, till skillnad från Håkan Juholt (S), hållit sina vänner nära
men sina potentiella fiender ännu närmre.
Smart.
När det stormar bland diverse partiledare sitter Fredrik Reinfeldt säkert.
Åtminstone så länge Carl Bildt sitter still i den moderata båten.