Bilen dödar.
Bilen skadar.
Bilen skitar ner.
Bilen proppar igen våra städer.
Ändå är det inte aktuellt att förbjuda den fyrhjuliga marodören. Helt enkelt därför att livet skulle bli för fattigt utan bilar. Ekonomiskt, absolut, men framför allt frihetsmässigt.
Bilen gör människan rörlig, flexibel, fri.
Det kan låta hur cyniskt som helst, men politiker och myndigheter kalkylerar kallt med ett visst antal tragedier i trafiken.
Glädjande nog sade Trafikverkets folk igår att nollvisionen i vägtrafiken bör kunna skärpas, från dagens etappmål på 220 dödade år 2020 till högst 133. Antalet allvarligt skadade bedöms kunna minskas med 40 procent mellan 2010 och 2020.
Kruxet är givetvis att behålla den frihet bilen erbjuder och samtidigt närma sig noll döda och svårt skadade – och en bättre miljö. En nollvision kan upplevas som orealistisk och därmed bli kontraproduktiv, men faktum är att 2+1-vägar och högre säkerhet bidragit till stora steg åt rätt håll.
Teknisk utveckling räcker dock aldrig ända fram. Vi lever med den där mänskliga faktorn också.
Det är inte orimligt att Andersson och Pettersson och Lundström och jag tvingas köra listigare och acceptera vissa inskränkningar i bilfriheten. Det kan vara sänkt hastighet, fler nykterhetskontroller, trängselskatt i fler städer där det behövs (Centern nämnde igår Uppsala och Linköping) och skattepengar till säkrare cykelbanor.
Länge leve bilen. Och trafikanterna.