Gång på gång har partiet lovat att granska sitt förflutna. På riktigt. På
djupet.
År 1997, efter avslöjandet att författaren och riksdagsmannen Per Olof Sundman
(C) i ungdomen varit aktiv nazist och efter en het debatt inte minst här i
Sydsvenskan, lovade partiet en oberoende granskning av 1930-talsidéerna
kring rashygien och antisemitism.
Men ingenting hände. Nytt löfte 2001. Tystnad. Sedan lovades en oberoende
granskning till jubileumsåret.
Nu skriver vi december 2010. Och C har skrivit en jubileumsbok, 100 år av
handlingskraft.
Nostalgin flödar. Här vimlar av bondska bilder, valaffischer och namn som
Pehrsson-Bramstorp, Rubbestad, Hedlund och Fälldin.
Men så var det detta med den bruna historien.
Flera skribenter går in på frågan och deras slutsatser är närmast generande.
Oberoende forskare? Nej, nej. De är gedigna centerpartister och de slår ifrån
sig alla beskyllningar enligt två motstridiga försvarslinjer:
1. Centern och dess föregångare Bondeförbundet har inte gjort något fel.
2. Alla andra har gjort samma fel.
Kapitlet Landets kärna och märg är skrivet av Thomas Korsfeldt, en trotjänare
i partiet. Korsfeldt viftar bort tanken att Bondeförbundet mer än andra
skulle ha varit influerat av nationalsocialistiskt tankegods.
Korsfeldt skyller på politiska motståndare, han skyller på den liberala
pressen, han skyller på enskilda perifera medlemmar, han skyller på att
rasbiologiska idéer var ”allmänt gängse vid denna tid”.
Jo, tankar om ett sunt folkmaterial var vitt spridda. Men det var i
Bondeförbundets grundprogram från 1933 som det stod:
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot
inblandning av mindervärdiga utländska raselement.”
Korsfeldt åberopar historikern Anders Björnssons essä Skuggor av ett
förflutet, skriven med ekonomiskt bistånd från C, när han avfärdar partiets
koppling till bruna idéströmningar som ett ”obevisat försanthållande av en
felaktighet”.
Inget sägs om att de två forskarna Mattias Tydén och Ingvar Svanberg redan
1997 fastslog att Bondeförbundet var det etablerade parti som ”starkast
tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna”.
I nästa kapitel, skrivet av Carl-Erik Nilsson, en gång talskrivare (C) och
chefredaktör på Norrtelje tidning, får historikern Heléne Lööw sig en släng
av Centersleven. Lööws tes är att Bondeförbundet var det enda parti förutom
nazisterna som gjorde rasism och rashygien till en politisk fråga. Det kan,
enligt Nilsson, ifrågasättas.
Dessutom tycker Nilsson att det är ”något oklart” vad beskyllningarna mot P O
Sundman egentligen grundas på ...
Så håller det på.
Bortförklaringar. Förnekanden.
Inte ett beklagande. Att centerpartister tidigare kallat 1933 års program ”en
skamfläck” låtsas ingen om nu när det firas jubileum.
Korsfeldt hävdar också att frågan om huruvida C är ett idéparti eller
intresseparti är irrelevant. Märkligt. I själva verket kan Centerns
ideologiska irrande ha bidragit till en mottaglighet för osmakliga
strömningar. Åter: Var det en ren tillfällighet att flyktingmotståndet i
Sjöbo leddes av centerpartister?
Det är synd om C-ledaren Maud Olofsson. En liberal sökare – eller en
mästerhycklare? I jubileumsbokens förord skriver hon det självklara:
”Vi måste ha lärdom om vår historia för att förstå och kunna gå framtiden till
mötes.”
Att bagatellisera och släta över är knappast att ta lärdom.
Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt.
Centern går inte till botten med sitt förflutna. Centern går bara till botten.