Och när bröllopsyra råder i London tycks också svenska rojalister bli
vimmelkantiga.
I Svenska Dagbladet igår uttryckte kolumnisten Lars Ryding förvåning över att
monarkister blir tårögda även av The King’s Speech. Filmen är ju, menar
Ryding, ”rena rama republikanska propagandan”, eftersom den visar det
orimliga och omänskliga i arvsprincipen när ”stackars stammande Bertie
tvingas bli kung”.
Mycket talar för att Ryding har fel.
Att ett lands högsta ämbete, statschefens, går i arv är galet, helt uppåt
slottsväggarna. Så långt stämmer det. Men ligger inte mycket av den folkliga
lockelsen i just kombinationen av å ena sidan de kungligas vardaglighet med
mänskliga fel och brister och å andra sidan ouppnåeligheten i deras pompösa
livsstil?
Frågan är hur en republikan skall förhålla sig till rojalistyran.
Fnysa och titta bort? Det är ett alternativ.
Ett annat sätt, mindre empatiskt och sympatiskt kanhända, är att bli uttalat
föraktfull. Som DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten när han i
juni 1946 skrev om personer ”med outvecklat intellekt, ringa kunskap och
sinne för billig romantik – det är dessa tomma och dumma ansikten som
garnerar gatorna vid parader ...”
Sverige var elakare förr.
Inte minst författaren Vilhelm Moberg kunde konsten att verbalt förinta
monarkin. Ett mer återhållet citat ur Mobergs Därför är jag republikan
handlar om Sveriges konung, men kan tillämpas även på en framtida brittisk
tronföljare:
” ... i och med upphöjelsen av en enda familj i riket över oss alla hånar han
varje dag förkunnelsen om människors lika värde.”
Länge leve brudparet. Längre än monarkin.