I en SVT-intervju 2004 förklarade han bakgrunden. Att han och övriga vänstern
”levat i ett samhälle som har varit svartvitt och där man har tagit
ställning för och emot”. När Muren föll i november 1989 stod det klart även
för Ohly att hans drömrike var genomruttet.
Det måste ha varit ett hårt uppvaknande.
I morgon inleds Vänsterpartiets kongress. På fredag åker Ohly ut, då tar en ny
– eller två nya – partiledare hans plats.
Det är svårt att beklaga avpolletteringen av Ohly. Han skippade nyanserna, han
valde den verkligt hårdföra röda sidan i sitt svartvita samhälle. Han
lyckades välja fel. Länge.
Trots allt finns det, faktiskt, ett litet skäl att sakna det kalla kriget. Ett
perifert skäl, men ändå.
Tinker, Tailor, Soldier, Spy, Tomas Alfredsons film efter John le Carrés
spionroman från 1974, går nu för fulla biosalonger. Filmen är välgjord och
fascinerande. Men något väsentligt saknas. Den sälta som kommer av att
historien skulle kunna vara sann i vår tid.
Vi som växte upp under kalla kriget och som älskade spionthrillers kunde
uppleva den trovärdiga spänningen när le Carrés karaktär George Smiley i
Alec Guinness tappning jagade mullvaden. Vi kunde också köpa det magnifika
slutet i Ingen utväg med 1987 års Kevin Costner. För oss är det svårt att
idag få en spionthriller att på allvar krypa in under skinnet.
Hur många gånger efter Murens fall har inte kallakrigsgenerationerna tråkats
ut av filmer om en terrorist med kärnvapen, filmer med en obligatorisk
nedräkning ... tio, nio, åtta ... tills bomben förväntas brisera?
Som Judi Dench i rollen som James Bonds chef M säger i Casino Royale från 2006:
”Christ, I miss the cold war.”
Tillbaka till verkligheten:
Självfallet går det inte att begråta Murens fall. Att filmvärlden blivit något
gråare är ett lågt pris att betala för att slippa kommunistiskt förtryck i
Europa och en svajig terrorbalans.
Låt vara att Tinker, Tailor, Soldier, Spy blir en kostymfilm och en
nostalgitripp (det kunde ha handlat om Roms gladiatorer eller slaget vid
Poltava), Alfredsons verk kan säkert föda en längtan efter den
lättbegripliga antingen-eller-världen. Det var så bekvämt med det svartvita,
det tudelade. För eller emot? Välj sida.
Alla var inte enögda på den tiden, ändå var det tämligen enkelt att skilja the
good guys från the bad.
Men inte för alla. Som för en och annan mullvad. Som för en och annan
vänsterpartist.
Få lär bli ledsna när Lars Ohly faller.