Hon skriver om 19-årige Tair, en uigur från Kazakstan, som ligger apatisk i
en säng i en Stockholmsförort och sedan två år hålls vid liv med
sondmatning. Han skall avvisas, trots läkarintyg om att Tair inte kan
transporteras utan fara för hälsa och liv.
Pleijel skriver också om sina egna vänner. ”De ser åt sidan. De är upptagna av
sina liv.” Men hon klandrar dem inte. Anklagar dem inte. Kanske undviker de
att engagera sig i enskilda flyktingfall för att slippa gå sönder, slippa
lida.
Det är svårt att beskylla Pleijel för att vara naiv. Hon blundar inte för
realiteterna. Hon anser inte att alla som kommer till Sverige har rätt att
stanna här:
”Men när det gäller barn, svårt sjuka barn, sviktar min lojalitet med mitt
lands myndigheters respektabla beslut.”
Finns det något sätt att göra flyktingpolitiken mindre smärtsam?
Säkert flera.
En väg är att fler länder tar ansvar.
Migrationsminister Tobias Billström (M) vill sätta frågan i fokus under
Sveriges EU-ordförandeskap. I förra veckan, när Europaparlamentet röstat för
det så kallade asylpaketet, sade Billström det igen:
”Det ligger i allas intresse att arbetet med det gemensamma asylsystemet
fortskrider.”
Idén är god, om än inte ny. Redan 1999 i Tammerfors enades EU-länderna om ett
gemensamt europeiskt asylsystem till 2010.
Inte så att en stor, stark EU-myndighet skall besluta om vilket land som skall
ta emot vilka asylsökande. Handläggningen förblir nationell, men strategin
skall vara gemensam.
Strömmen av asylsökande fördelar sig inte direkt jämnt över länderna. År 2007
tog Sverige emot 36 207 asylsökande, Danmark 2 226 och Finland 1 505.
Även andelen som får stanna varierar kraftigt. Chansen för en tjetjen, eller
en irakier, att få asyl är stor i vissa EU-länder, nästan obefintlig i
andra.
Den som surfar runt bland EU-dokumenten märker snabbt att vissa fina och
välvilliga ord återkommer. Med en gemensam asylstrategi blir EU mer
enhetligt, effektivt och rättssäkert, ansvarsfördelningen bättre.
Effektivt, rättssäkert, solidariskt ...
Och i verkligheten?
Niklas Orrenius artikel i Sydsvenskan igår var talande. Där illustrerades hur
asylpolitik i EU har blivit ett slags tävling, ett svartepetterspel, om att
ta emot så få som möjligt.
I början av april inbjöd Billström sina ministerkollegor i EU att på måndag
den 18 maj följa med honom till Jordanien för att studera Migrationsverkets
arbete med att ta ut 200 flyktingar för så kallad vidarebosättning i
Sverige. Tanken var att förmå fler länder att erbjuda irakier en fristad.
25 av 26 inbjudna länder tackade nej. Cypern svarade ja.
”Sverige har en human flyktingpolitik”, skrev Tobias Billström i Sydsvenskan i
september i fjol. Men respekten för fattade beslut måste öka, även för
beslut om avvisning och utvisning. Politiken måste föras ”under ordnade
former”.
Han verkar gilla den formuleringen, Billström. ”Under ordnade former.”
19-årige Tair kanske kan avvisas under ordnade former. Han är ju apatisk ...
Nej, flyktingpolitik lär alltid vara mer eller mindre plågsam.