En politik som smärtar

Henrik Bredberg.

Flyktingpolitik gör ont.

Författaren Agneta Pleijel vädrade sin frustration i en kulturartikel i gårdagens Svenska Dagbladet.

Hon skriver om 19-årige­ Tair, en uigur från Kazakstan, som ligger apatisk i en säng i en Stockholmsförort och sedan två år hålls vid liv med sondmatning. Han skall avvisas, trots läkarintyg om att Tair inte kan transporteras utan fara för hälsa och liv.

Pleijel skriver också om sina egna vänner. ”De ser åt sidan. De är upptagna av sina liv.” Men hon klandrar dem inte. Anklagar dem inte. Kanske undviker de att engagera sig i enskilda flyktingfall för att slippa gå sönder, slippa lida.

Det är svårt att beskylla Pleijel för att vara naiv. Hon blundar inte för realiteterna. Hon anser inte att alla som kommer till Sverige har rätt att stanna här:

”Men när det gäller barn, svårt sjuka barn, sviktar min lojalitet med mitt lands myndigheters respektabla beslut.”

Finns det något sätt att göra flyktingpolitiken mindre smärtsam?

Säkert flera.

En väg är att fler länder tar ansvar.

Migrationsminister Tobias Billström (M) vill sätta frågan i fokus under Sveriges EU-ordförandeskap. I förra veckan, när Europaparlamentet röstat för det så kallade asylpaketet, sade Billström det igen:

”Det ligger i allas intresse att arbetet med det gemensamma asylsystemet fortskrider.”

Idén är god, om än inte ny. Redan 1999 i Tammerfors enades EU-länderna om ett gemensamt europeiskt asylsystem till 2010.

Inte så att en stor, stark EU-myndighet skall besluta om vilket land som skall ta emot vilka asylsökande. Handläggningen förblir nationell, men strategin skall vara gemensam.

Strömmen av asylsökande fördelar sig inte direkt jämnt över länderna. År 2007 tog Sverige emot 36 207 asylsökande, Danmark 2 226 och Finland 1 505.

Även andelen som får stanna varierar kraftigt. Chansen för en tjetjen, eller en irakier, att få asyl är stor i vissa EU-länder, nästan obefintlig i andra.

Den som surfar runt bland EU-dokumenten märker snabbt att vissa fina och välvilliga ord återkommer. Med en gemensam asylstrategi blir EU mer enhetligt, effektivt och rättssäkert, ansvarsfördelningen bättre.

Effektivt, rättssäkert, solidariskt ...

Och i verkligheten?

Niklas Orrenius artikel i Sydsvenskan igår var talande. Där illustrerades hur asylpolitik i EU har blivit ett slags tävling, ett svartepetterspel, om att ta emot så få som möjligt.

I början av april inbjöd Billström sina ministerkollegor i EU att på måndag den 18 maj följa med honom till Jordanien för att studera Migrationsverkets arbete med att ta ut 200 flyktingar för så kallad vidarebosättning i Sverige. Tanken var att förmå fler länder att erbjuda irakier en fristad.

25 av 26 inbjudna länder tackade nej. Cypern svarade ja.

”Sverige har en human flyktingpolitik”, skrev Tobias Billström i Sydsvenskan i september i fjol. Men re­spekten för fattade beslut måste öka, även för beslut om avvisning och utvisning. Politiken måste föras ”under ordnade former”.

Han verkar gilla den formuleringen, Billström. ”Under ordnade former.”

19-årige Tair kanske kan avvisas under ordnade former. Han är ju apatisk ...

Nej, flyktingpolitik lär alltid vara mer eller mindre plågsam.

Författare: Henrik Bredberg
Publicerad 20 maj 2009 10.10
Uppdaterad 20 maj 2009 10.10

Henrik Bredberg
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu