Vänsterpartiet får bara 4,3 procent i den senaste Sifomätningen,
partiledaren Lars Ohly kallar sig inte längre kommunist, Fidel Castro är
gammal och Nordkorea charmar ingen.
Är det dags att sluta betrakta kommunismen som ett hot?
Kanske inte ändå.
När vi, några vänner, nyligen såg den tyska filmen De andras liv, kunde vi
inte undgå att höra ett tonårigt gäng kommentera handlingen. Det lät
illavarslande.
De andras liv tar sin början i Östtyskland 1984. Wiesler, en av tiotusentals
personer i den östtyska säkerhetspolisen Stasis tjänst, får i uppdrag att
övervaka ett firat par i den rättänkande socialistiska kultursfären.
Filmen är kusligt välgjord. Hela tiden finns anspänningen där, plågan i
vetskapen om att även familjemedlemmar kan vara informatörer, att alla är
misstänkta, vem som helst kan skuggas, avlyssnas och drabbas av yrkesförbud.
Men av tonåringarnas kommentarer förstod vi att kunskaperna bland dagens
unga om Östtyskland, Stasi, Berlinmuren, kommunismen och kalla kriget kan
vara, försiktigt uttryckt, bristfälliga.
Då blir det naturligtvis också svårt för filmen att riktigt krypa in under
skinnet.
Och det kan vara lika svårt för en aktuell debatt om buggning och Storebror
att på allvar engagera unga.
Två lärarstuderande vid Malmö högskola, Christopher Silverberg och Fredrik
Boström, har undersökt vad skånska gymnasieelever kan om Sovjetkommunismen.
I studien Stalin var inte snäll förmedlas bitvis oroande resultat.
Av de tillfrågade gymnasieeleverna svarade 97 procent att Hitler var
antisemit medan endast 26 procent korrekt uppgav att Stalin var det.
Knappt 28 procent kunde sätta rätt årtal på ryska revolutionen och 4,7
procent på Pragvåren.
”Det kan inte vara meningen att vårt skolsystem ska producera kollektiv
minnesförlust när det gäller kommunismen och dess brott mot mänskligheten”,
skriver författaren och tidigare riksdagsledamoten (fp) Ana Maria Narti i
förordet till Malmöstudenternas studie.
Nu måste det sägas att somligt går i rätt riktning.
Historia är äntligen på väg att uppgraderas politiskt, även om riksdagen i
november 2006 återkallade den så kallade gymnasiereformen 2007 som bland
annat skulle göra historia till ett kärnämne.
Forum för levande historia fick i december i fjol ett breddat uppdrag.
Myndigheten skall inte bara sprida information om Förintelsen, utan även om
kommunismens brott.
Till och med vänsterpartiet skall förändras.
Enligt en ny strategi som partistyrelsen nyligen ställde sig bakom behöver v
en ”omprofilering” – ilskan skall bytas ut mot mjukare tongångar.
Partiets informationschef Jenny Lindahl Persson förklarar att
vänsterpartisterna i debatten idag framstår som ”sura och arga och dessutom
radikalare än vad vi är”.
Med andra ord, vänsterpartiet är inte så farligt som det låter.
Så allt är frid och fröjd?
Det är för tidigt att säga.
Skeptiker gör nog rätt om de först vill se reformen om historia som kärnämne
genomföras och se kunskaper om kommunismens illgärningar slå rot hos elever.
För övrigt är informationschefen (v) samma Jenny Lindahl som på
partikongressen 2000 fick dånande applåder när hon ville rehabilitera
kommunismen. Som Ung vänsters ordförande hade hon synpunkter även på Lenin,
denne organisatör av kommunistisk terror. Han var, enligt Lindahl, ”inte en
värre massmördare än någon annan av statsledarna vid den här tiden”.
Ingen bör ta för givet att kommunismens spöke slutat gå genom Europa.
Henrik Bredberg