Ett utmärkt tillfälle att spräcka sina fördomar om politikens Finland. Det
gick sådär.
Fördom 1:
Jo, val genomförs, men alla partier tycker likadant...
Kompromisser. Gärna konsensus. Det är finländsk politik, det säger alla här.
Givetvis har det att göra med landets historia och relationen till ryssarna.
Kritik mot utrikespolitiken uppfattas fortfarande som något som kan hota
Finlands säkerhet, förklarar Hanna Ojanen vid Utrikespolitiska institutet.
Politikerna vill inte ”skrämma folk” med säkerhetspolitik, och helst inte
heller med motsättningar mellan höger och vänster, säger Ojanen.
Är det därför valkampen enligt många är så lam och tam?
För det är väl inte helt rättvist att betrakta skriverierna om statsminister
Matti Vanhanens kärleksliv, vilket en före detta flickvän har avslöjat, som
en del av valrörelsen.
Fördom 2:
...och efter valet sitter de flesta partierna i regeringen...
Nej, normalt består Finlands regering av två av ”de tre stora” plus något
eller några småpartier. Två slår den tredje. Ett triangeldrama. Störst i
valet får statsministerposten.
Resultatet blir rödmylla (Socialdemokraterna och Centern) eller rödblått (S
och konservativa Samlingspartiet) eller borgerligt (C och Saml).
Alla vill regera. Alla är beredda att kompromissa om nästan allt. Och att i
förväg tala om för väljarna vilken regering man siktar på går inte för sig.
Idag regerar C, S och lilla Svenska folkpartiet, Sfp, och mycket talar för
att det så förblir efter söndag.
I opinionsmätningarna leder Centern på omkring 24 procent, något som delvis
förklaras av att den strame, färglöse och saklige Vanhanen plötsligt har
blivit populär. När vi träffar honom under en charmrunda bland väljare på
ett köpcentrum i Esbo verkar han mindre stram, ganska färgrik men
fortfarande saklig.
”Jag tror att väljarna gillar min resonerande stil”, säger Vanhanen, avspänd
till klädsel och humör.
En bit bort kampanjar en orakad Timo Soini, ledare för de populistiska
Sannfinländarna. Han har en annan teori:
”Vanhanen väcker sympati för att han är klumpig.”
Kanske avser Soini det faktum att Vanhanen gjorde slut med sin flickvän via
SMS.
”Helst tre fyra partier i regeringen, inte fler”, säger Vanhanen.
Han samarbetar lika bra åt vänster som åt höger. Så klart.
Fördom 3:
...och särskilt Svenska folkpartiet!
Sedan 1979 har det språkbaserade liberala Sfp befunnit sig i
regeringsvärmen. I ett sträck.
Trots att partiet i valet 2003 tappade tre av sina tolv mandat satt det kvar.
Vad händer med det politiska ansvarsutkrävandet när valförlorarna aldrig
erkänner sig besegrade?
”Sånt pratar vi inte om i Finland. Det låter väldigt svenskt”, säger andra
finansminister Ulla-Maj Wideroos (Sfp) vid en träff på finansministeriet.
Sedan blir hon allvarligare:
Situationen är speciell när intressen hos den finlandssvenska minoriteten,
cirka 6 procent av befolkningen, skall värnas.
Fördom 4:
För att bli vald skall man helst vara känd som idrottsstjärna eller
fotomodell.
En klar överdrift, visar det sig.
Det finns gott om politiska broilers även här, men det renodlade personvalet
ger också kändisar en chans.
På torget i Esbo träffar vi Jari Isometsä. Låter namnet bekant? Denne
skidlöparstjärna avslöjades som dopad vid VM-skandalen i Lahtis 2001.
Idag talar Isometsä om mer idrott och bättre matvanor i skolan och han vill
ha ett av Nylands centermandat.
Att avfärda personvalet för kändisarnas skull vore fel.
Stavhopparen Antti Kalliomäki är idag undervisningsminister. Kulturministern
heter Tanja Saarela och hon var Miss Finland 1991. De kan regera också.
Fördom 5:
Finländska väljare är inte lika mjuka som svenska, inte lika fokuserade på
trygghet och välfärd.
Kanske mer falskt än sant.
Tom Moring, professor i journalistik vid Helsingfors universitet, visar att
socialpolitiken är central i detta val. Trygghetsfrågor har i själva verket
varit viktiga länge – hos väljarna, mindre hos partierna.
I år talas det om pensioner, vård och omsorg. Men också om fortsatt sänkta
inkomstskatter.
På pappret är Finlands ekonomi urstark. BNP-tillväxten låg i fjol på omkring
5 procent. Ekonomin ser ut att tåla nya statsutgifter.
Men Jukka Pekkarinen, överdirektör vid finansministeriet, hävdar med stöd i
en färsk rapport att politikerna tar stora risker.
Landet har, förklarar han, det värsta demografiska läget i EU. Antalet
personer över 65 år ökar mellan år 2005 och 2030 med över 60 procent.
”Finland blir EU:s laboratorium”, säger Pekkarinen och efterlyser kärva
strukturreformer redan denna mandatperiod.
Så blir det nog inte.
I gallerian i Helsingfors Östra centrum står Socialdemokraternas ledare,
finansminister Eero Heinäluoma, och talar vård.
”Det gäller att få ut vår politik. Då får valrörelsen inte bara handla om
statsministerns före detta flickvän.”
Två slår den tredje.
Det är 197 centimeter Eero Heinäluoma (S) och 197 centimeter Matti Vanhanen
(C) mot en betydligt kortare och blott 35-årig ny och försiktig konservativ
ledare, Jyrki Katainen (Saml). Här och där i Helsingfors viskas ordet
pojkvasker.
För en fördomsfull svensk luktar det rödmylla.
Henrik Bredberg