Jämförelser av hur det feministiska partiet Socialdemokraterna bemött egna i
nöd, Mona Sahlin respektive Håkan Juholt, är oundvikliga.
”Kön spelar stor roll när det blåser och drevet går”, sade mediedrevsprofilen
Gudrun Schyman i P1-morgon igår och hävdade att ”Mona Sahlin och hennes
chokladbitar” råkade betydligt värre ut på 1990-talet än Håkan Juholt idag.
Han har fått partiets uttalade förtroende trots de 160 000 kronorna för
mycket i logiersättning från riksdagen.
Det är möjligt att kön spelar in, att kvinnor har större krav på sig att hålla
koll på familjeangelägenheter som dagisavgifter och hyresavier.
Ändå är det för tidigt att dra tvärsäkra slutsatser.
Det finns likheter mellan affärerna Sahlin och Juholt. Misstankarna om lögn
och brott. Förundersökningarna. Gräsrotsilskan. Dreven. Belackarna i de
egna leden.
Men en skillnad, som statsvetaren Ulf Bjereld nämnde i radion igår, är att
Sahlin var partiledarkandidat, Juholt är redan vald. Det är tyngre för
partiet att ta sin hand från en krönt ordförande.
En annan faktor är tiden.
Tobleroneaffären tog sin början den 6 oktober 1995. Sahlin tog timeout den 16
oktober till budskapet ”jag är baske mig ingen ohederlig person”. Hon
meddelade sin avgång ur regeringen och drog tillbaka sin
partiledarkandidatur den 10 november.
Håkan Juholt har åtnjutit S-höjdarnas extrauttalade förtroende några dagar
bara. Han har en tung uppförsbacke framför sig och som mindre lustigt
sällskap på vägen har han fått de folkliga öknamnen Ljugholt och Tjuvholt.
Än kan partiets stöd erodera, och det kan gå fort.