Inte så att jag uttryckt några extrema politiska åsikter. Det räckte att ha
vuxit upp i Lund. Där bor bara kommunister, det vet ju alla.
Så gick snacket på luckan.
Men ju mer Gullstrand från Svedala, Persson från Höllviken, Sjögren från
Genarp, Christiansson från Ystad och övriga lärde känna varandra, desto mer
svetsades vi samman. Våra tråkningar byggde med tiden på humor och
kamratskap snarare än på fördomar.
I lumpen lär unga känna unga de annars aldrig hade kommit inpå livet. Då kan
”folk” förvandlas till individer, ofta kloka individer, bara med andra
uppväxter och erfarenheter.
Hur går det med samhällsgemenskapen, Förståelsen med stort F, när värnplikten
är på väg att skrotas och den enhetliga grundskolan utmanas av ständigt nya
friskolor som segregerar och skiktar?
Journalisten och författaren Göran Rosenberg har i två kolumner på DN:s
ledarsida (26.5 och 27.5) initierat en angelägen debatt.
Hur skall den svenska nationen gjutas samman?
”En nationell demokrati förutsätter nationell samhörighet”, skriver Rosenberg
och efterlyser ”en tvingande anledning att lära känna varandra ... över
etniska, kulturella och sociala gränser”.
Han har rätt. När internationaliseringen tilltar, när ekonomiska och sociala
klyftor fördjupas, när Rosengård står i lågor utan att någon riktigt
begriper varför, då bör oron tas på allvar.
Flaggviftande och andra krampaktiga krumbukter på nationaldagen den 6 juni är
ingen lösning. Och gårdagen kommer aldrig tillbaka. Därför duger det inte
att bygga en militär värnplikt som inte kan motiveras försvarspolitiskt,
eller att förbjuda friskolor som kommit med efterlängtade alternativ i en
stelnad skolvärld.
Någon som vågar tänka nytt?
Göran Rosenberg vågar. Hans svar är ”en obligatorisk och allmän
samhällsplikt”.
Samhällsplikt. I sex månader. För alla mellan 18 och 25 år.
Jo, invändningarna är flera.
Dyrt.
Krångligt.
Ett ingrepp i medborgarnas fria vilja.
Men att tanken inte är komplett galen visar Rosenberg genom att blicka ut över
världen.
I president Barack Obamas USA ligger ett förslag om en utbyggd frivillig
samhällstjänst, Serve America Act, i kongressen. President Nicolas Sarkozy i
Frankrike har låtit utreda un service civique. Också i Storbritannien finns
idéer om en obligatorisk samhällstjänst, som en initiationsrit för unga, ett
tillfälle att tjäna samhället och ”en chans att överskrida de begränsade
horisonter inom vilka de fötts”.
I vad skulle samhällstjänsten kunna bestå?
Ta ett aktuellt exempel. I tisdags kom länsstyrelsernas tillsynsrapport om
äldreomsorgen. De 7 000 intervjuerna visar att äldre oftast får sina fysiska
behov tillgodosedda, men att det är värre med de sociala, psykiska och
existentiella behoven.
Med andra ord. Många gamla har en torftig vardag, kanske dötrist.
Nog skulle äldreomsorgen, liksom skolorna och föreningslivet, kunna lyftas och
få färg med en allmän samhällstjänst.
Kostsamt?
Säkert. Men skrämmande kostsamt kan också det atomiserade samhället bli, med
ett avgrundsdjupt främlingskap, där var och en enbart tänker på sig själv.
Det samhället behöver man inte vara en röd jävel för att frukta.