Anklagelserna – som redan rymmer misshandel och trakasserier – har fyllts på
med sexuella övergrepp.
Värmländska Lundsberg är ett av Sveriges tre riksinternat. Där gjorde
Skolinspektionen nyligen en oanmäld inspektion. Myndigheten har också
polisanmält händelser.
Det talas om kamratfostran, en vacker omskrivning för pennalistfasoner. Tänk
om en känd författare skulle skriva om fenomenet, en smula självbiografiskt,
ta upp sadistiskt våld och blundande skolpersonal. Varför inte Jan Guillou.
Vilken bestseller det skulle bli.
Ja, jo, det är ju redan gjort.
Guillous Ondskan har många svenskar läst. Filmatiseringen från 2003 har, visar
statistiken, 959 223 biobesökare sett.
Så när Sveriges Radio nu rapporterar om nya övergrepp – om yngre elever som av
äldre utsatts för sexuellt tvång eller tvingats äta avföring – är människor
kanske inte så förvånade.
Utom en, tycks det.
Rektorn för Lundsberg, Staffan Hörnberg.
Han efterlyser, enligt SVT, en ”korrekt och ärlig genomlysning av
verksamheten”, i motsats till Skolinspektionens agerande.
Då är det befriande att höra Agnes Hellström, författare till boken Ränderna
går aldrig ur, om sin tid på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket. I
P1-morgon i torsdags vittnade hon om elever som utövar psykiskt och fysiskt
våld, om skolledningar som vet men blundar och om föräldrar som kräver att
förtryckarstrukturerna består.
Vad är det med överklassens faiblesse för pennalism?
Behöver ungdomar från ”fina familjer” verkligen utbildning i att sätta sig på
andra?
Lundsberg utlovar på sin hemsida ”en totalupplevelse som skiljer sig från den
traditionella skolvärldens”.
Det får man ju hoppas.