Frågan var snarast i vilket ämne.
Det blev ekonomisk historia.
Astrid Kander är en av nitton kloka som i mars installerades som nya
Lundaprofessorer. Hennes forskning är så intressant att vi stämde träff på
vår gamla gymnasieskola.
Trettio år sedan vi gick ut. Det schackrutiga stengolvet är detsamma. Kvar är
de vackra ledstängerna som vi åkte på när vi trodde att vaktmästare Månsson
inte såg. Annars är Astrid sig mer lik än Spyken.
Vi talar om vår lärare Gösta Alm, som kastade naturvetenskapliga pärlor för
oss samhällsvetenskapliga svin.
Inte helt förgäves, tydligen.
Gösta lyckades omvända Astrid till en tillvaro med begrepp som
energiintensitet och arbetsproduktivitet.
Kärnan i hennes arbete, drivkraften, kan fångas i en fråga.
Hur skapa ekonomisk tillväxt som inte ökar flödena av energi och material utan
ryms inom det ekologiska systemets ramar?
Som liberal och bekväm kan man frukta svaret. Att livet, som en svensk
bilburen sextiotalist känner det, är ohållbart. Oansvarigt.
Men så enkelt är inte Astrids svar.
Först något positivt. Under flera hundra år har den energi som krävs för varje
producerad enhet kontinuerligt minskat i många europeiska länder. Här har
Astrid Kanders rön delvis utmanat andra forskares slutsatser. Den relativa
belastningen på jorden har hur som helst minskat.
Men det räcker inte.
Ekonomin har vuxit så mycket att den absoluta användningen av material och
energi ändå har ökat. Dessutom väntas den ”globala bruttonationalprodukten”,
mycket på grund av Kinas och Indiens framfart, fördubblas på bara femton år.
Men, nej, Astrids budskap är inte att svensken eller kinesen för att rädda
jorden skall sluta konsumera eller bosätta sig i en håla i skogen.
”Jag vill väldigt gärna vara en teknikoptimist”, säger hon.
Så tar hon ny sats.
Historien har sett tre industriella revolutioner. Den första kom med
ångmaskinen. Den andra med elektriciteten och förbränningsmotorn. Den
tredje, med mikroprocessorer, datorer och smarta telefoner, är klart bättre
för miljön, och den har världen förhoppningsvis inte sett nog av.
Astrid Kander tror på många fler tillämpningsområden för den nya tekniken.
Energi och material kan sparas. Spillet minskar i fler och fler processer.
Här finns, menar hon, fortfarande enorm potential för tillväxt utan
omfattande miljöskadliga utsläpp.
En annan fråga som kan oroa liberala själar är om klimatfrågan kräver stora
politiska ingrepp i marknadstänkande och individers fria val.
Än en gång svarar hon hoppingivande.
”Jag tror mycket på marknadslösningar. De är bäst på att hitta
kostnadseffektiva system.”
Men. Återigen. Det räcker inte.
”Politiken är alldeles avgörande för att ekvationen skall gå ihop”, säger hon.
Politiker måste ange den yttersta begränsningen, sätta ett tak för utsläpp av
växthusgaser. Under detta tak bör marknadsmekanismerna fördela utrymmet. Cap
and Trade, alltså.
En liberal behöver inte misströsta.
Politiken har en given plats också i marknadsekonomin. Staten räddar banker,
staten höjer bensinskatten, staten bygger infrastruktur. Det är i sig inget
konstigt.
Frågan är hur långt staten skall gå för att till exempel, som
hållbarhetsprofessorn Tim Jackson diskuterar i sin bok Välfärd utan
tillväxt, korrigera ”snedvridna incitament till förmån för materialistisk
individualism” som satts före gemensamt välstånd.
Politik och marknad. Men, menar Astrid som uppskattar Tim Jacksons arbete med
att hitta mindre kantiga välståndsmått än det med rätta kritiserade
bnp-begreppet, det behövs ytterligare en ingrediens.
Moraliskt ansvar.
Sverige kan inte bara bekosta klimatförbättrande åtgärder i u-länder där de är
mest kostnadseffektiva. Sverige bör, anser Astrid, gå före på hemmaplan och
bidra till ny teknik även om det kostar.
Hon kan bli en framgångsrik, lagom virrig Lundaprofessor. Tillbaka på
trottoaren utanför Spyken har Astrid Kander glömt var hon ställt sin cykel.
Se det som ett tecken på att hon grubblar på en av mänsklighetens ödesfrågor.